När jag letade bland böckerna i hans bokhylla hittade jag boken vi fick vid vår inskrivning hos barnmorskan. Ett enkelt rött häfte. Och en gul post-it med goda råd. Han såg att jag hittade den. Han tog den ifrån mig, kysste mig på pannan och sa ”Ja, jag sparade den. Som ett minne”.
Mitt minne är en grön brits. En kudde som börjat släppa i en söm. Min kalla hand i hans. Och planschen på väggen bakom mig med fostrets utveckling.
Urinprov. Blodprov. Att äta och inte äta. Allt det där lilla, i det vansinnigt stora. Att bli föräldrar.
Han kramade min hand under bordet och ställde fler frågor än jag. Vad säger man när man inte ens förstått vad som händer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!