Jag yogar en hel massa just nu.
Men jag saknar min egen praktik.
Saknar de tidiga mysoremorgnarna.
Saknar ashtangayogan.
Jag har undervisat en del den senaste tiden.
Jag älskar det.
Verkligen älskar.
Men för att kunna känna mig komplett i yogahjärtat så behöver jag även få in min egen yoga. På ett helt annat sätt än vad jag får nu.
Jag vill inspireras och hitta nya sätt, vill gå helt in imina asanas utan att se på dem med lärarögon.
En av mina yogalärare sa en gång till mig att så fort jag blir lärare kommer jag att tappa flowet i min egen practice, tappa den där sköna känslan av att bara vara, i sin egen kropp.
Jag håller med. Det är inte längre riktigt samma sak när jag yogar. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att jag vill sträva efter bättre linjering eller kommer på sätt att visa asanan annorlunda när jag lär ut den.
Ständigt dessa lärarglasögon.
Tror att det handlar om övning. Att både våga och vilja och kunna lägga ifrån sig dem.
Om två veckor ska jag vara yogaelev igen. Då kommer
Sarah Powers till Stockholm för en intensivhelg i yinyogans tecken. Jag ser fram emot det. Att ta på nybörjarhatten igen (som jag försöker ha på mig hela tiden, men lika lätt som de där glasögonen åker på, så åker hatten av).
I sommar blir det även en favorit i repris när bästa C och jag åker iväg på yogaläger en vecka. Då får jag grotta ner mig alldeles hjärtligt i ashtangayogan med min allra första lärare. Och senare i höst kommer jag att forbilda mig ännu lite mer.
Balans.