Att längta efter att få sitta still

Jag är inne på den tredje veckan nu. Med vabb.
Det börjar göra mig så smått galen.
Det där med tålamod är inte alltid min starka sida.
Särskilt inte idag.
Egentligen finns ingen anledning, mer än att jag är trött på att pärla, leka med Barbiehus, rita, skriva, hantera konflikter, slagsmål och missförstånd.
Och på att aldrig få sitta helt still.

Just som jag slår mig ner med latten i den mjuka soffan så är det någon som bajsar eller spiller ut sin mjölk eller bara hoppar rakt på mig så att jag måste byta tröja.
Ja, ni vet.

Imorgon ska vi tillbaka till vardagen igen. Och säga vad man vill om den, men jag tycker att det är ganska skönt med rutiner. Och att slippa rodda i allting samtidigt. För jag har inte haft råd att vabba fullt ut, utan jobbat hemifrån så mycket det har varit möjligt, och även åkt iväg för att träffa klienter. Men det har också gjort att det känns som att ingenting har blivit helt och ordentligt gjort.

Imorgon jobbar jag på Stilla Tankar och har bara en handledning inbokad. Jag har redan nu bestämt att jag vill morgonyoga, träffa min handledare och sedan sitta stilla, på ett och samma ställe, hela långa dagen, innan det är dags att åka och hämta barnen på dagis.

Sköna vardag - välkommen!

Tankar, mitt i en snöängel

Jag stannade upp, mitt i en snöängel, lade ner huvudet mot snön och blundade.
Det är fascinerande vad snön gör världen tyst.
Och världen behöver få vara tyst ibland.

Särskilt nu. Men ännu lite mer vattkoppor i huset, vabb och ett livspussel som ska passa för alla.

Så jag låg kvar där, i snöängeln, några minuter, andades och bara var i tystnaden. Barnen gungade och stojade runt omkring, men efter ett tag blev även de tysta och gungandet stannade av.

När jag slog upp ögonen hade Siri somnat i sin gunga och Signe låg och såg upp mot himlen och sa
"Mamma, vad finns det däruppe egentligen?"

När det straffar sig (och att lära av yogan)

I många år jämförde jag mig med andra och strävade efter att hela tiden vara bättre och ligga steget före. Oavsett vad det handlade om.
Det är en drivkraft som tagit mig långt och som också gjort att jag vågat saker som jag först inte trodde var möjliga.
Som att få in foten på en av landets största dagstidningar och stanna kvar där som journalist i två år.
Eller att få ett chefsjobb utan den minsta erfarenhet av att leda. Bland annat.

Med åren och erfarenheten och yogans hjälp har jag kommit ifrån det där mer och mer. Jag håller mig på min matta och står stadigt där,oavsett vad som pågår runt omkring. Jag är mer ödmjuk och inser min egen begränsning.
Eller lite som en av mina nära vänner, som känner mig både nu och innan, brukar säga - att jag gått från att vara lite kaxig till att vara mer prestigelös. Det tycker jag låter fint.

Men så har jag hakat upp mig lite på att jag inte kommer upp i full brygga, i min yogapractice. Jag vet att det inte går att stressa fram något, men jag längtar ändå. Och att längta är okej. Däremot kom jag, under kvällens practice, i i kontakt med en känsla som inte är lika okej - nämligen den där jämförelsen. Jag tappade fokus och började bli sur över att yogisar runt omkring mig som jag vet inte praktiserat lika länge som jag gjorde både fullbryggor och backbends. Fan dem! tänkte jag lite elakt medan jag tråcklade in mig själv i en annan avancerad asana. För att ganska snart tappa balansen och falla framåt, rakt på näsan. Lite förläget skrattande och väldigt skamsen hittade jag sedan tillbaka till min egen matta, andning och fokus. Med en läxa rikare. Tack kära yoga för att du lär mig vad som är viktigt här i livet.

Här är den: övningen som fick mig att falla på näsan - Bhujapidasana heter den, och kräver en hel del fokus. Det är yogin Petri Räisanen som visar den och jag har googlat fram bilden.

Konsten att strosa

Jag shoppar ibland. Inte lika ofta som förr, men det händer.
Sedan jag fick barn har dock den där shoppingen mest handlat om att på så kort tid som möjligt hinna så många ärenden som möjligt. En ständig kamp mot klockan alltså, som så mycket annat i livet.
 Men ibland kommer det något annat emellan. Något som får mig att stanna upp, gå långsammare och leva mer här och nu.

Som idag. Jag hade träffat min syster och fina guddotter på lunch och hade sedan några timmar över innan jag skulle ta emot klienter på Stilla Tankar. I vanliga fall brukar jag få in ett yogapass, ringa en massa samtal eller göra något annat praktiskt och mätbart under den tiden.

Men inte idag. För på väg till min mottagning passerade jag den där fina och lugna gallerian. Och plötsligt ser jag mig själv svänga in och parkera bilen utanför. Och sedan strosar jag, i en och en halv timme.
Jag halvspringer inte mellan Apotek och barnklädesbutiker för att köpa måste-grejer. Jag s-t-r-o-s-a-r. Känner på fina märkeskläder, luktar på skinnväskor och drömmer om vackra inredningsprylar.
 Dessutom fick en Filippa K-tunika och en söt Svensk-mössa följa med hem i lyxiga påsar. Inte för att jag egentligen behöver dem utan mer för själva känslan av att i lugn och ro kunna prova dem och sedan småprata med expediten medan jag köpte dem. Inte stressa vidare till nästa butik.

En liten (stor!)lycka så här en alldeles vanlig torsdag.

När månen är full och ny...

...så gör man inte sin practice inom ashtangayogatraditionen.
Inte heller praktiserar man på lördagar (men alla andra dagar) och de tre första dagarna under menstruationen.

För mig fungerar det inte riktigt med de reglerna. Jag lever ett liv som småbarnsmamma och egen företagare samt anställd (tre dagar i veckan) och får liksom ta de yogatillfällen som ges. Det innebär att jag lyssnar mer på min egen kropp och vardagsliv än på regler och bestämmelser.

Att vi påverkas av månen tror jag på, även om jag inte själv känner av det. Vissa säger att vattennivån i vår kropp påverkas, men den övertygelsen delar jag inte. Däremot tror jag att vi genom generationer har lärt oss att nyttja månens ljus till att vara vakna för att jobba (på åker och risfält till exempel) och att det är det arvet som gör sig påmint när vi har svårt att sova.

Hur det än ligger till så rullade jag ut min matta i shalan imorse. Från början hade jag tänkt att jag bara skulle göra några solhälsningar och de stående. Men så fick jag sällskap av L, som driver yogastudion. Studion där hon gör sin egen practice var stängd (pga just månen) men hon lyssnar också mer på kroppen än på regler. Så vi yogade tillsammans. Bara hon och jag.
Och det är ju något magiskt att dela andetag och practice. Dessutom hände det något med min andning under workshopen för Frank i helgen, andningen kommer liksom både högre och lägre och gör både andetag och practice längre.
Två timmar blev det.

Och så en dusch och Gateau-frukost på det. Sedan var jag redo att lösa av mannen igen för lite mer vattkopps-vabb. Vi är inne på sista dagen nu. För Siri. Signe har ännu inga koppor, men jag hoppas och tror att de kommer snart (vore liksom skönt att ha det här gjort just nu. Det finns väl egentligen aldrig någon bra tajming, men nu känns det som rätt årstid, vi har inget som blir direkt lidande och Signe har ännu inte börjat skolan).

Konsten att fångas i en famn och stanna kvar

Jag är en sökare. 

Har alltid varit.

Och kommer kanske alltid att vara. 

Det var så många år då jag kände mig malplacerad i de flesta sammanhang. Som att det inte fanns någon som kunde svara på just mitt livs frågor. Som faktiskt förstod mig. På senare år har jag mest känt det som att något saknats mig. Att det finns ett tomrum att fylla.

Och så hittade jag yogan. Och många bitar föll på plats. Jag fick den där balansen mellan kropp,själ och ande som jag efterfrågat. 

Efter det förfördes jag av psykosyntesen och min utbildning till samtalsterapeut som lade sig som bomull i magen och som fortfarande finns kvar där, som just bomull och som en fantastisk grund att falla tillbaka på när livet runt omkring stormar. 

Kombinationen av psykosyntesen och yogan förunderliga värld är något som jag tänker att jag vill utveckla ännu lite mer. Och nu ska jag göra det, och samtidigt fylla hela det där tomrummet i mig. Ja, till och med låta allting svämma över så att det finns en massa att dela vidare. 

För nu har jag bestämt mig på riktigt - jag ska hoppa på den nio månader långa yogalärarutbildningen. 

Jag ser det som en graviditet. Att mogna och förbereda mig och grotta ner mig ännu lite mer för att sedan förlösa något helt nytt. Vad det är har jag ingen aning om. Men det är det som gör det hela ännu lite mer spännande. 

Så jag bugar ödmjukt och tackar för en magisk helg i yogans tecken. Tre dagars intensivyogande med Frank Kappas som bjudit på både skratt och gråt, frustration, prova-på-assistering, cool andning och ljuvlig nackmassage. Och så informationsträffen på Atmajyoti, med andra yogisar. Bara känslan jag fick av att sitta där och prata yoga i två timmar med andra likasinnade gjorde mig säker på att det är precis där jag hör hemma. 

Yoga är att stå stadigt i sina egna skor. Fast också, för mig, konsten att fångas i en famn och våga stanna kvar.