Att stilla tankarna en stund

Jag hyr ett fantastiskt rum av min yogalärare, strax intill shalan. Det är i det rummet jag håller mina terapisessioner. Jag var där tidigare ikväll och träffade en klient som jag följt de senaste ett och ett halvt åren. Bara det är en ynnest, att få vara med på en annan människas livsresa. Men rummet är också en ynnest, med sitt tjocka bruna sidendraperi, de indiska värmelyktorna och den svaga doften av len rökelse.

Efter sessionen blev jag kvar en stund i rummet. Det blir jag ofta. Jag reflekterar och skriver ner mina tankar efter varje klientmöte. Men idag stannade jag längre än så. Jag satte mig ner på golvet, lutade ryggen mot väggen och stillade mina tankar. Det blev den meditation som jag just nu behöver som mest. Att bara få vara med mig själv en stund.

Det är så jag fyller på med energi. För att orka. Och så har jag budat hem ett ljuvligt kuddfodral från Svenskt hem och bokat in ytterligare en sån där välbehövlig Nyköpingsdag.

Att drabbas, om och om igen

Den där tvåbarnschocken som drabbade mig vintras strax efter att Siri fötts har inte riktigt lagt sig.
Eller så är det nog snarare så att den drabbar mig om och om igen.

Och med chock menar jag att inte alltid räcka till för två barn i olika åldrar och med olika behov, att stressas av lämning och hämtning på dagis, att inte få någon paus mellan allt fixande, att sova lite eller nästan ingenting alls, att bli avbruten gång på gång både när jag gör saker eller säger saker, att vissa dagar inte hinna med mig själv alls. Och när (om) tid för mig själv finns så är jag oftast så trött att jag helst bara går och lägger mig.

Trösten är att jag nästan alltid kan påminna mig själv om att det är såhär, just nu, inte för evigt.
Jag har referensramar, jag vet att det går över, att tvåbarnslyckan är starkare där bakom allt det tuffa.

Vilken jäkla tur att den trösten finns tänkte jag tidigare i kväll när jag tog en powerwalk med Siri för att få henne att lugna ner sig efter att ha varit övertrött i mer än en timme men inte kommit till ro hemma. Hon kom inte till ro i vagnen heller. Vi gick i över en timme. Hon skrek och grät, om vartannat. Det gjorde jag också, inom mig, samtidigt som den där rösten om "just nu, inte för evigt" försökte överrösta.

Det gick sådär. Men det gick.

Livet i sirap

Det känns som sirap nu, livet. Som att nästintill orörlig försöka få dagarna att fungera. Att överleva och inte leva så mycket.
Så ser november ut nästan varje år. Jag vet att det går över, att det blir bättre och ljusare, men när det är som tyngst så drunkar jag nästan i all sirap.

Som tur är har jag mina ljuspunkter i tillvaron. Och mina läromästare. En av dem är min egen terapeut. Jag träffade henne idag, i det där nästintill kyrkoliknande rummet med valv i Gamla Stan. Och efter nittio minuter landade jag i att det är dags för fixaren i mig att gå ner på halvtid.

Jag har en sådan del i mig, en riktig stålkvinna, som fixar och trixar och nästan slår knut på sig själv för att få vardagen och alla rutiner att fungera. Hon är bra, den där delen, men jag behöver lyssna in mina egna behov nu. Nu är jag inte heller längre bebismamma. Lilla S är mer än tio månader och vi lever inte i symbios längre. Det har stålkvinnan i mig inte riktigt fattat.

Så nu vilar hon, stålkvinnan. Och jag ligger under duntäcket i den stora sängen, med datorn i knät och en stor kopp rött te på nattduksbordet.

Det finns hopp.

Siri 10 månader

Hon är runt 69 centimeter lång och väger 8,3 kilo.

Att resa sig och stå stadigt på benen är just nu största favoriten. Med hjälp av stöd vågar hon sig ibland på några stapplande steg också. Annars tar hon sig fram genom att krypa på sina knän. Hon har frångått den ålande stilen som var den tidigare favoriten.

Två små riskorn har kommit upp i underkäken, ungefär samtidigt.
Hon sover bra på nätterna men är just nu förkyld och vaknar snörvlig. Allra bäst sover hon på förmiddagarna. Eftermiddagarna är det lite si och så med sömnen.

För det mesta är hon en glad liten fröken, men den värsta tiden på dygnet är nog den mellan 17-19. Då vill hon helst bli underhållen hela tiden. Om vi inte uppmärksammar henne kryper hon efter oss och drar i våra byxben.

(Signes 10-månadersdag kan du läsa om här)

Höstens blues

Den lurpassar i buskarna och smyger sig på sådär obehagligt, lite från sidan. Och den gör det varje år, precis den här tiden, när löven blåser av träden och mörkret lägger sig tidigt på eftermiddagen.

Höstbluesen.

Den var en fiende i många, långa år. Jag kan inte säga att den är min vän nu, men jag har lärt mig att acceptera att det är såhär, just nu. Förut kunde jag lamslås av känslan, tro att den aldrig skulle ge med sig, att allt var över. Nu vet jag att det är tungt ett tag, ja ganska många veckor innan det lättar igen.

Tills det lättar är yogan och meditationen det enklaste och mest tydliga sättet att dämpa känslan. Och extra pussar från familjen. Och en stor kopp rött te varje kväll.

Äntligen

Den är klar nu. Min examensuppsats. Om medveten andning.

Jag har skrivit hela helgen. I tystnad. Bara jag. Jag har knappt gått utanför dörren.
Men nu är den klar.

Mer än så kan jag inte skriva här. Jag har skrivit tillräckligt. Och jag är glad.