Jag drömde att jag fick missfall. Att jag förlorade barnet på precis samma sätt som de två andra gångerna. Jag vaknade av att jag grät.
Sedan lade jag handen på magen och insåg att knodden var kvar, att det var en mardröm. Men mardrömmen lever kvar i mig. Hela tiden. Som om jag inte kan glädjas åt det som faktiskt ändå finns där.
Vi har berättat nu. För de flesta. Och jag får fortfarande vara tärna på C:s bröllop i augusti trots att jag kanske är tjock och ful då. Och min mamma skrek sig hes, av lycka. Och lillasyster började gråta och sa att hon längtade efter en bebis.
Jag längtar också.
Vi vill berätta. OM det blir missfall känns det enklare att de flesta vetat att vi varit gravida. Annars blir det jobbigt att först berätta om graviditeten och sen om missfallet.
SvaraRaderaMen det där känner man ju, vad som passar för en själv.
Jobbet vet dock inte än, det känns onödigt.
Jag håller alla tummar och tår för dig och din bebis!