Det får växa några veckor. Slå sig till ro.
Men oron är starkare och när jag går in i vecka åtta ger det sig av.
Mitt andra missfall. Inom loppet av tre månader.
Och jag kraschar.
Kräks till det inte finns något kvar. Blöder tills blodet inte längre skrämmer. Och är trött. Så trött att jag inte klarar att gå ur sängen. Kroppen lyder mig inte.
Så jag ligger kvar. I många, många veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!