Den nakna sanningen

Jag är gravid. Det tar sig olika uttryck. Här är några helt nya, som mer eller mindre förvånar och/eller förfärar min omgivning:

• Jag är en ragata när jag är medpassagerare i en bil. Skriker till när jag tycker att föraren bromsar för sent eller gör en underlig omkörning. Jag håller mig i dörrhandtaget så fort minsta lilla fara tycks hägra någonstans (med andra ord - typ hela tiden)
• Jag byter instinktivt sida på gatan om jag ser någon som på minsta sätt uppträder konstigt eller skrämmande (med andra ord - ganska ofta)
• Jag klarar inte att sitta bredvid någon som har för stark parfym eller rakvatten på sig. Det är nästintill outhärdligt att åka tunnelbana (med andra ord - jag mår illa varje dag)
• För första gången nånsin har jag helt rätt när jag påstår att jag inte har någonting att ta på mig. Jag växer så det knakar. Varje morgon är ett gissel för min stackars sambo (som tycker att jag är vacker i allt)
• Jag måste ha en perfekt lägenhet, och allt ska fixas NU. Jag kan inte vänta. Bebisen kommer snart (eh.....hur var det nu vi bestämde egentligen...sa vi inte att vi skulle boa in oss och inte spontanköpa prylar?)
• Jag klarar inte av när omgivningen klagar på småsaker (läs min sambo). Hallå. Jag har ett barn i magen. Det är STORT. Vad är väl utspilld mjölk mot det, säger jag, och glömmer genast att jag själv klagar på ganska mycket.
• Jag kräver att alla ska förstå att jag blir förbannad för att jag är gravid och har en massa hormoner som gör kullerbyttor i kroppen, och att man därför inte ska ta illa vid sig
• Jag kräver att bli tagen på allvar trots att jag blir förbannad och är gravid och har en massa hormoner som gör kullerbyttor i kroppen