På tisdag är det dags för det första föräldragruppmötet. Jag kan riktigt se mig själv och mannen sitta där och presentera oss och försöka vara vuxna och prata med andra vuxna om det här med att vara gravid, föda och uppfostra barn. Och det känns så....
vuxet
overkligt
totalt absurt
Och ändå inte.
Ändå är det det som tar upp mest av vår tid. Det här fladdret i magen på kvällarna som bara är vår tid med bebisen och det som ska komma. Och allt det andra, det stora i det lilla, och det lilla i det stora.
En kollega fick sitt första barn igår. Hon skickade ett sms på morgonen där hon skrev "Imorse blev jag och Felipe världens lyckligaste föräldrar"
Det får de vara till oktober.
Då är det min och min mans tur.
Hoppas ni uppskattar föräldragruppen. Mannen och jag gick två gånger, sedan fick det vara bra. Bara för att vi skulle ha barn kändes det inte som om vi ville vara bundis eller hade något övrigt gemensamt med resten. Mycket nickande huvuden och plattityder om hur fantastiskt det skulle bli för oss alla att bli föräldrar. När vi skulle andas i grupp till ett ljudband där de sa "Känn din livmoder" gick mannen och jag därifrån. Han kände inte sin livmoder, jag hade ett viktigare möte på jobbet...
SvaraRaderaHaha. Fast jag gillar nog det där med att känna sin livmoder. Jag jobbar väldigt mycket med mental avslappning och suggessioner. Och just att känna bebisen i livmodern är just en av dessa.
SvaraRaderaFast alla är ju inte lika flummiga som jag :)