Nu börjar det märkas

Igår pratade jag med en kompis som frågade om jag inte fått svullna ben av värmen och graviditeten. Jag konstaterade då att jag klarat mig alldeles utmärkt från det. Ja, jag var nästan lite stolt och kände att jag nog skulle fixa den här graviditeten med snygga, bruna och smala sommarben.
Tji fick jag.
I förmiddags när jag satt vid datorn på jobbet sträckte jag mig plötsligt ned för att klia på ett myggbett på foten. Till min fasa är det inte mina vanliga smala ben som möter mig utan ett par pensionärsliknande svullna vader och fötter.
Så jag klarar mig inte från det. Inte heller klarar jag mig från kramp på nätterna eller värk i ligamenten när jag går. Jag, som är van vid att gå snabbt och vara aktiv, får nu lära mig att ta det lugnt om jag inte vill bli yr och illamående. Jag har helt enkelt fått trappa ner på tempot överhuvudtaget och inse att var sak har sin tid. Jag går alldeles strax in i vecka 26. Det sägs att man ska njuta av den första graviditeten. Att det aldrig blir samma sak igen. Så jag njuter, och låter krampen, värken och de svullna benen finnas där. Med stolthet.

En profylaxkurs är preliminärbokad. För mig är det självklart att jobba med andning och visualisering under förlossningen. Jag jobbar mycket med det redan idag, i min yoga och meditation, och det gör underverk för kropp och själ. Det är givetvis olika för alla, men jag kan inte se någon anledning att inte jobba med detta under sin förlossning.