När livet förändras...

Jag minns när hon berättade om sitt ofödda barn. Det som dog i magen när hon var i femte månaden. Hur blödningen fullkomligt överrumplade henne. Hur ont det gjorde. Hur ensam hon kände sig i all sorg. Det var ett år sedan.
Jag minns också glädjen i hennes ögon när hon berättade att hon var gravid igen. Att hon längtade så.
Sen har jag följt hennes glädje varje gång vi setts. Hon har frågat om Signe, och jag har frågat om hennes mage.
När vi sågs i tisdags var hon orolig eftersom hennes illamående och trötthet försvunnit, hon sa att hon inte kände sig gravid längre. Jag pratade bort hennes oro och vi kom överens om att det var skönast som det var, att hon faktiskt fick må bra igen efter alla månader av dåsighet. För nu var hon i femte månaden igen, ja ganska exakt vid den tidpunkt då hon förlorade det förra barnet.

När vi skiljdes åt skrattade vi och kramade om varandra, och jag minns hennes lockiga hår när hon rusade mot pendeltågsstationen.
Samma kväll började hon blöda.
Under natten fick hon beskedet att barnet inte längre levde.
Igår opererades hennes ofödda bebis ut ur hennes kropp.

Alla mina tankar. All min kärlek. Till dig. Annika.