Han är fortfarande snygg. Och charmig. Och jag minns tydligt den där skönhetsfläcken han har på ena näsvingen.
Men det är allt.
Ingenting mer.
Inga dubbla hjärtslag.
Inga förhoppningar.
Ingen olycka eller sorg.
Inte ens en gnutta skuld.
Jag träffade honom igår. Mannen som nära på höll på att kosta mig mitt liv. Och mitt förhållande med M.
Han stod plötsligt där, på andra sidan gångstället, med den svarta Boss-kostymen och datorväskan i handen.
Jag såg honom.
Han såg mig.
Jag var stressad på väg till en studiegruppsträff. Han verkade flanera omkring sådär lojt som man kan göra när jobbet precis tagit slut för dagen och man inte har något vettigt för sig.
Och så kom det där leendet. Och blicken, som jag inte ens kan beskriva.
Och jag....
jag övervägde ett tag, en kort sekund. Sedan sa jag ett snabbt hej och lade till "jag är så stressad, ska iväg till skolan, hoppas allt är bra" och så log jag och gick förbi honom. Rakt förbi. Med värdighet. Men utan att vara otrevlig.
Jag såg i skyltfönstret framför mig att han vände sig om efter mig. Själv fortsatte jag vidare. Med huvudet högt och håret fladdrande i Kungsholmsvinden.
Idag skriver jag om det, och tänker på honom, och känner ingenting. För tre år sedan hade jag gått igång på alla cylindrar. Vi gjorde det då, han och jag.
Nu har i alla fall jag gått vidare.
Åhhhh, vad starkt, härligt, modigt och bra för dig. Att känna i hela hjärtat att det är passerat. Borta. Spelar inte roll längre.
SvaraRaderaGud så bra. Känn dig lycklig över det mötet. Kram.
Vad jag glad jag blir över att han inte längre väcker några känslor hos dig, jag vet ju hur det var då när det begav sig... Bra att du träffade på honom så att du fick uppleva känslan av att han inte längre väcker något hos dig!
SvaraRaderaHäftigt möte! Bra att få uppleva. Jag har en "sån" som jag numera äntligen kan tänka på utan att bli orolig. Orolig för hur jag skulle känna om vi sågs, alltså. Bara det är skönt, att det är över! Puh!. Men jag har inte mött honom på flera år.. har ibland undrat hur det skulle vara.
SvaraRaderaFörresten - hur fick du bort ramen runt rubriken? Det vill jag också, men har inte fått till det.
SvaraRaderaså bra! hadde et lignende møte for et år siden - så utrolig deilig å erkjenne med kropp og sjel at man har gått videre. (Og ikke minst at den andre likevel snur seg etter en og vil ha mer.. haha!!)
SvaraRaderaBra jobbat! Själv tog jag ju det säkra för det osäkra och flyttade ihop med mitt hångelobjekt (efter några turer hit och dit ...). Jag kände på mig att han skulle vara outplånlig för mig. Det var rätt val för mig. Och du gjorde det rätta för dig!
SvaraRaderaKaffeflickan - ja, jag känner mig lycklig. Det var starkt och det kunde ha bubblat upp så mycket annat, men nej, jag gick bara vidare
SvaraRaderaAtt bli mamma - ja, du var ju verkligen med när allt var som värst. Känns som om jag var en annan person då. En sämre person. Men någonstans behövde jag den där passionen, trots allt.
Kajsa - ja, vi har nog alla våra passioner där någonstans, undangömda. Förhoppningsvis har du ett liknande möte när/om du stöter på din passion.
Och ramen runt rubriken får du bort genom att gå in på layout och välja vit som kantfärg. Good luck
Anonym- haha, ja, jag vet, just att han vände sig om gjorde att jag faktiskt förstår att jag ändå väcker något hos honom. Och det känns ju alltid bra för självkänslan ;)
Min stora lilla värld - ja, du gjorde rätt. Och jag gjorde rätt. Och jag hade aldrig kunnat flytta ihop med mitt hångelobjekt, det hade blivit kaos, det är jag helt övertygad om.
Way to go girl. Starkt! Hade det varit lika om ni träffats i en bar med ett par drinkar innanför västen?
SvaraRaderaFröken kaos - shit, det vet jag inte. Faktiskt. Men nu kommer vi aldrig hamna där, igen, såvida han inte dyker upp på något ställe där jag dricker drinkar. Men han har barn och är nästan bara hemma. Och jag har barn och är typ aldrig ute och dricker drinkar.
SvaraRaderaMen shit, jag vet inte. Faktiskt. Och det är väl inte så bra. Hm.
Oh, my God! Så skönt att höra att det finns fler som har sådana där passioner som man inte riktigt kan sluta tänka på ( alla mina irl vänninor är så kloka och ostruliga). Och så skönt att höra att det finns hopp om att det, såsmåningom, slutar kännas i hjärtat. För det borde det ju göra när man vet att man fattat rätt beslut( och egentligen är mycket lycklig där man är idag) men ibland har jag undrat om inte hjärnan och hjärtat inte riktigt lirar... Ja, osammanhängande det där men summa summarum: Skönt att inte vara ensam
SvaraRaderaanonym - ibland är det nog så, att hjärnan och hjärtat inte riktigt lirar TROTS att man är lycklig där man är idag. Vi får nog försöka acceptera det, och hitta tröst i att vi är fler som gått/går igenom samma sak.
SvaraRadera