Jag vet att det hör till. Att man ska. Att det nästan är något av ett måste.
Men jag har inte riktigt lärt mig alla oskrivna regler än. Och det där med ytligt prat är nog inte riktigt min grej.
Jag får liksom lite av en klump i magen när alla mammor och pappor står där i en klunga och skrattar. Och barnen leker snällt bredvid. Eller kastar sand på varandra. Gungar högt.
Jag önskar nästan alltid att det vore färre människor där. Och kanske lite tystare än vad det faktiskt är.
Hej, jag heter Maria, och jag har sandlådeångest.
OCh du vet ju att jag har råångest inför sandlådekonflikter. I join the group!
SvaraRaderaJag går aldrig dit, storasyskonen på hänga med..
SvaraRadera/Anette
Ååh du och jag borde byta plats! Här finns det massor av ödsliga lekparker, och jag tycker det är dötrist. Vad olika man är! Kram kram
SvaraRaderaÅh, vad tråkigt att känna så. Jag håller med Karin :)
SvaraRaderaLugn, det går över. Det gjorde det i alla fall för mig :)
SvaraRaderaKaffeflickan - ups, konflikter vågar jag inte ens tänka på. Scaaaary!
SvaraRaderaAnette - ja, här finns ju inga storasyskon än...men jag hoppas att min fobi går över snart :)
Karin - ödlsliga parker vill jag inte ha, men jag har lite svårt för överhopade lekparker. Lite lagom är bra (gud vad svensk jag är)
Minna - sån fara är det inte, jag överdrev lite i mitt inlägg. Jag är ju en stor flicka nu :)
Micaela - ja, jag är övertygad om att jag fixar det galant om bara några veckor :)
Tror det finns många fler som du. Jag pratar inte heller med folk jag inte känner. Om man ser sig omkring finns det alltid ett gäng "ensamma" föräldrar i parken. Dem kan man skicka vänliga tankar till men låta bli att prata med. :-)
SvaraRaderaSkönt att vi är fler. Och visst ser jag dem också, de "ensamma" i parken. Fast ibland hittar vi varandra ändå :)
SvaraRadera