Mannen är sjuk.
Feber och hosta.
Ligger nedbäddad i sängen och tycker synd om sig själv.
Jag kan inte riktigt tycka synd om honom. Inte hela vägen ut.
För medan han ligger där så rusar livet på. Signe kastar mat på köksgolvet, fastnar med fingrarna i köksdörren och klättrar upp och ned på allt högre möbler.
Katten jamar och vill ha mat, kräks på fåtöljen och river på soffan.
Själv försöker jag skriva julkort och beställa de där allra sista julklapparna fast jag egentligen bara vill sova.
Jag kan inte sova nu. Mannen hostar så att han väcker både mig och Signe. Och så vill han ha te, näsdukar och varm mat.
När jag hade feber och hostade gick mannen till jobbet och jag gjorde allt det där andra. Också.
Som sagt, bara en liten del av isberget. Men ändå.
Ja visst är det så - en del av Isberget. Fenomenet kallas också Den Stora Orättvisan. Jag tror faktiskt inte att vi någonsin kommer bli fullt ut jämlika. Tyvärr. Vi (med bröst) tar på oss ansvaret för allt. Utan baktankar. Och de (med snopp) har alltför lätt att sätta sig och sitt i första rummet - helt naturligt. Utan baktankar. Det bara blir så ... Eller?
SvaraRaderaJag har nästan gått under av tristess och frustration här hemma. Det var nödvändigt med flera utbrott för att få någont litet ljus att gå upp, och en liten förändring att ske. Efter jul ska J vara hemma med Livia varje fredag. Så jag kan skriva, måla, träna, vara själv. Ska bli ljuvligt.
Du har all min sympati och förståelse. KRAM
Visst är det märkligt att det ska var så synd om dom när dom är lite förkylda! Dom är ju så sjuka!! Precis som hos er är förhållandena likadana här. Man får kämpa på ändå liksom
SvaraRaderaJag kan väl tycka att om man är tillräckligt "frisk" för att vara sugen på varm mat så borde man väl kunna vara tillräckligt frisk för att fixa sitt eget te?
SvaraRaderaOm jag bott i Stockholm hade jag kommit och tagit hand om Signe ett par timmar åt dig! (lätt att säga när man bor i Växjö, eller hur ;-))
Te, näsdukar och varm mat kan han väl passa på att ta med sig till sängen när han har varit på toa t.ex. - för han är väl inte så sjuk att han vill ha ett bäcken också..? ;)
SvaraRaderaMed risk för att låta väldigt gnällig, men jag säger bara "MÄN"... Så typiskt. Vet inte vad jag ska ge för råd, men håll ut, förhoppningsvis är det bara en förkylning som snart går över. Och då är det bara du och Signe hemma igen. Kram!
SvaraRaderaJag tycker inte som er andra. Jag tycker att man har rätt att bli omhändertagen när man blir sjuk, vilket även innebär att DU har rätt att bli omhändertagen och slippa ta hand om Signe och allt annat när du är sjuk. Kram
SvaraRaderaJag håller med jolla... när man är sjuk så känns det ju underbart att bli omhändertagen men som sagt, man måste ju göra det för varandra. Ibland är vi lite för "snälla", vi kvinnor, och jag tror att jag har blivit mkt bättre på att säga saker rakt ut i stället för att linda in det. Det underlättar. =)
SvaraRaderaHoppas maken snart är frisk!
Kram,
AnnaSv
Åh, som jag känner igen mig i din beskrivning! Vi får öva på att vara sådär ynkliga och KRÄVA uppassning!
SvaraRaderaKärringen mot strömmen.
SvaraRaderaJag tror inte alls att "MÄN" är sådana. Ingen av de män jag levt med i alla fall. Jag har krävt att vi ska dela på alla bördor, och det har vi också gjort.
Klarade du av att ta hand om både hem och Signe när du var lika sjuk så berätta det för mannen, och låt honom sedan klara sig själv. Om han har någon som helst skam i kroppen kommer han att göra det utmärkt.
Jag känner väldigt väl igen mig i det du skriver. Hemma hos oss är det också så. Det glöms så lätt bort allt man själv gör, oavsett om man är sjuk eller inte. Även om man försöker dela blir det inte rättvist, och nästan aldrig till min fördel. Så jag går hemma och muttrar och allt är sig likt.
SvaraRaderaHoppas han blir frisk snart!
kramar från Karlstad
Usch, vad jobbigt för dig.
SvaraRaderaMin karl är nog inte som alla andra. Förut låg han kanske sådär, men med 3 barn går det inte. Det är nästan lugnare för honom att rycka upp sig och gå till jobbet ;-) När jag är sjuk får jag faktiskt vara sjuk, då tar han allt och jag får cocoona i sovrummet.
Men, jag lider med dig i allafall.
Berätta hur du känner när han mår bättre.
verkar ju inte helt fair.
SvaraRaderahur beskriver mannen samma scenario om han får beskriva det?!
Tänkte bara passa på att skicka en stor varm kram så här i midvintermörkret. Det låter som att du behöver det :)
SvaraRadera*KRAM*
/C
Tråkigt! Prata med din man istället för att skriva julkort och blogga så har du sparat lite tid och förhoppningsvis fått din man att tänka ett steg längre... Lycka till!
SvaraRaderaÅh det är ju därför det är så himla viktigt att pappan också är hemma! Enligt min åsikt helt avgörande dels för familjens välbefinnande som enhet. Och dels för samhället i stort. APVIKTIGT med andra ord. Nu, när både jag och mannen vet hur det är att vara i den andres kläder, är det så skönt. Så skönt att han kan packa en skötväska. Tänka på alla detaljer. Och när han har vabbat och jag kommer hem och huset är i ordning, disken undanplockad och maten står på bordet, då vet jag att han slitit arslet av sig. Och då låter jag honom vila och få egentid. Det är GULD värt. Stor kram!
SvaraRaderaKarin - Precis! Huvudet på spiken! Hej o kram förresten. Nu börjar det bli dags för poppiusdejt!
SvaraRaderaJag vet hur du har det, jag har också svårt att tycka synd om sambon när han är sjuk. Han säger att han är sjuk, ser rätt frisk och pigg ut när han tror man inte ser men så fort man kommer in i sovrummet så åker ögonen upp och vitorna syns och han håller på att dö... typ så i.a.f :o)
SvaraRaderaKänner igen mig så mycket i vad du skriver även om jag också tycker att alla har rätt att bli uppassade när dom är sjuka. Tyvärr så funkar det inte alltid hos oss iaf. Värst är om jag börjar bli sjuk och säger det och vips 5 sek senare då känner mannen också lite krasslig! Hallå låt mig få vara sjuk ifred. Hoppas att din man snart är frisk så att du får sova ifred. Stor kram.
SvaraRadera...nu har jag gått in flera gånger på raken på din blogg för att bli besökare nr 60 000! Men den verkar ha stannat på 59 998...
SvaraRaderaÖnskar dig en God Jul! ... om du struntar i att läsa SvD idag, där det står hur farligt och fett det är med julmat, så kan du se till att äta och dricka gott i helgerna!
nu då - Besökare nr 60 000 var alltså jag.
SvaraRaderaAnna - jag tror att det är först när mannen går hemma ( o vi får vår egen tid) som förståelsen kan komma. Så jag hoppas att du får alldeles underbara fredagar framöver :) Kram och tack för alla fina ord.
SvaraRaderaMammalivet - ja, kämpa på får vi göra. Men så är det viktigt att berätta om sina behov också. Och mötas halvvägs. Båda två. Så gott det går.
Louise - verkligen synd att du inte bor här, du hade varit en alldeles utmärkt barnflicka :)
Att bli mamma - frågar du honom så hade han nog gärna velat ha bäcken ;)
Linda - Tror iofs inte alla män är sådana, det där är så individuellt. Men typiskt är det, för min man.
Jolla - och jag håller med dig. Är man sjuk så är man. Men ibland funkar det ju inte riktigt så med barn. Tyvärr. Men hädanefter blir det definitivt en förändring här. Nu var det ju liksom första gången som jag såg hur det verkligen blir här, i vår nya familj.
Annasv - håller med dig, det är superviktigt att berätta vad man känner och inte göra saker för att vara snäll. Nu gör ju liksom inte jag det, jag är nog ganska rak och tydlig. Men det blir fel ibland. Ändå.
Frida - ja, eller kräva att de skärper sig när de är sjuka. Kanske.
Kattmamman - jag tror inte heller att alla män är sådana. Vi är alla individer med olika behov. Det viktiga är att uttrycka behoven och mötas därifrån.
Elma - det där med att muttra kan jag känna igen mig i, från förut. Nu är jag mer tydlig med vad jag vill. Och ändå blir det fel. *mutter* :)
Attle - aha, det är så vi ska göra, skaffa fler barn :) Skämt åsido, jag förstår precis vad du menar.
Alvas pappa - intressant fråga. Antagligen skulle mannen beskriva det lite annorlunda. Men så är det också nytt för oss, att vara sjuka och ha barn. Förut har det ju bara varit han och jag. Det tar tid att vänja om, att hitta nya kartor.
Men rättvist har det inte varit, denna gång.
C- Tack snälla!
Karin med mexarna - Precis. Och det där är min trygghet, att mannen kommer att vara hemma efter årsskiftet och att vi båda får en inblick i varandras liv. Kram och tack för i lördags, hoppas Anyas öra är bättre nu.
Anna - Poppiusdejt efter årsskiftet blir det. Banne mig. Med mycket vin!
En Mölnbobos liv - hua, riktigt så illa är det inte här. Tack och lov :)
Camy - och det där känner jag igen, att man inte får känna något utan att mannen känner precis samma sak. Det är som när jag säger "gud idag är jag JÄTTEtrött" Då säger mannen "ja, JAG också, SUPERtrött". Jag hade snarare behövt höra "men älskling, sätt dig här i soffan så fixar jag te till dig".
Happy Muffin - åh grattis! Vad härligt med 60 000 besökare. Och vad kul att det blev just du, som jag faktiskt träffat!
GOD JUL och jag ska verkligen VRÅLÄTA julmat. Banne mig.