Det är på jobbet jag har svårast att koncentrera mig.
Hemma går det utmärkt, då gäller här och nu-tänket, med Signe. Inget annat fungerar.
Inte heller när jag kör bil, hånglar med mannen eller pratar i telefon med mamma. Eller gör något annat överhuvudtaget.
Det är jobbet som är kruxet. Att få ihop alla tankar. Och andas med magen.
Det känns som om jag är alldeles tom.
Eller egentligen alldeles full.
Av nya intryck, som jag egentligen inte vill ha
Jag förstår dig verkligen! Inte så lätt att helt plötsligt befinna sig mitt i hetluften på en arbetsplats, där man faktiskt måste tänka framåt och anpassa sig till en hel massa andra människor och processer.
SvaraRaderaBeundrar dig som klarar det hela så bra trots hemlängtan. Så härligt att läsa att helgen var så lyckad!
Vad roligt att du hittade gamla artiklar från Poppius! Fick du inte en liten längtan till att återuppta journalistkarriären? ;-)
KRAM!
Jag tyckte mig läsa att du var på sälj...då är det lite tuffare och man kan inte gömma sig lika lätt... Du får väl försöka "glida med" så länge det går...
SvaraRaderaVisst är lugnet när man kliver över tröskeln hemma ovärderligt! Och lite magiskt. (Och med lugn mener jag inte nödvändigtvis städat och tyst ;)
SvaraRaderaI dag tittade jag ned på gatan, där gick en mamma med barnvagn. Det knöt sig i magen och jag tänkte: Vad gör jag här ?
SvaraRaderaMen man måste vänja sig, hur skulle annars alla andra klara det ? Det är så jag tänker, att det måste vara en övergång som är tuff. Och kanske är den även ovanligt lång. Övergångsfasen alltså. Eller så är det så att man förändras. Och att känslan man harnär en signal om att man ska göra något annat med sitt liv.
Det är inte så konstigt att du har svårt att koncentrera dig på jobbet. Du har varit hemma en tid och kastas helt plötsligt in i något nytt. Och så längtar du hem till mannen och Signe. Inte blir det bättre av alla söta små MMS, men dem vill du ju inte vara utan såklart! :-) Jag har alltid beundrat arbetande småbarnsföräldrar. Hur gör de? Hur får de det att gå ihop? Klart som sjutton att man vill hem så fort som möjligt för att umgås med sitt barn. Sedan är man säkert måttligt populär med allt vabbande som blir. Jag har helt tänkt om sen vi fick William. Förut jobbade jag häcken av mig, men nu blir det annat. Jag tänker inte sitta där om kvällar och helger. Aldrig! Cheferna på jobbet vill att man lägger ner hela sin själ i företaget. Det har jag gjort. Aldrig mer! Nu finns William, det allra käraste jag har och tiden med honom är dyrbar. Sköt om dig! Kram!
SvaraRaderainte alls konstigt tycker jag. Och du vill väl på sikt göra något helt annat, inte sant?/Karin
SvaraRaderaJag håller med de andra, det är inte konstigt alls. Det tar tid. Och det är svårt.
SvaraRaderaStyrkekramar,
AnnaSv
Jenny - just idag skulle jag nog göra vad som helst, utom just det jag gör här :)
SvaraRaderaMen annars har jag ingen längtan tillbaka till journalistkarriären. Däremot en längtan till det nya som kommer så snart jag är klar med skolan.
Happy Muffin - ja, sälj är tufft. Och ganska ytligt. Så jag glider med. Min ambition är att göra ett så pass bra jobb med glatt humör att ingen kan klaga men utan att lägga min själ i det. Jag hoppas jag lyckas.
e - att kliva över tröskeln och mötas av en varm kram och blöt puss av Signe är magiskt. Och slår det mesta. Det är nog det som gör att jag står ut här.
Jen - precis, där slog du huvudet på spiken, för hos mig handlar det om just en längtan efter något annat. Det här är en övergångsperiod innan jag kan skrida till verket och förverkliga min dröm. Men det är likt förbannat tufft. Och ganska trist.
Mitt liv precis som på film - jag slutade lägga min själ i mitt jobb när jag kraschade och insåg att ingen tackade mig för det jobb jag lagt ner. Så för mig är det aldrig, aldrig värt det.
Karin - jo, visst är det så. Drömmen om det egna företaget hägrar.
Annasv - helt rätt. Det tar tid. Och det är svårt. Och trist. Men det går. Det måste gå.
Tack för styrkekramar, de behövs!