Att förvåna mig själv

Jag har haft ledande befattningar.
Jag har lett projekt.
Jag har kravställt och testat nya system.
Jag har hållit i utbildningar.
Jag har presenterat förslag.
Jag har gjort det på svenska. Jag har gjort det på engelska.

Jag jobbade halvt ihjäl mig för några år sedan.
Men –
Jag har helt andra förutsättningar nu.
Jag känner mig själv och mina begränsningar. Jag vet när det är okej att säga ja och när det inte passar att säga nej.
Jag behöver inte längre bevisa, varken för mig själv eller någon annan, att jag kan.
Jag vet vad jag vill, vad som är viktigt och hur jag ska göra för att må bra.
Därför har jag tackat nej till projektledarrollen.

Jag är smickrad av att ha blivit tillfrågad. Glad och stolt. Men det räcker så. Jag faller inte för det. Det har jag gjort så många gånger tidigare, utan att egentligen vilja, helhjärtat. Jag har tänkt att det ser bra ut i CV:n, att det är coolt att ha en titel, att det är schysst att kunna påverka och makt att kunna fatta beslut.

Men av hela mitt hjärta kan jag nu säga att jag hellre tillbringar mina kvällar och helger med familj, vänner och mina studier än med engelska kravställningar.