Tror att vi alla har dem. Skuggorna. Spöken från igår.
Ett av mina dök upp idag. På pendeltåget till jobbet. Helt plötsligt satt han bara där, en bit ifrån mig. Brun rock och svart datorväska. Oklanderligt klädd. Blont hår.
Och dagen som börjat så bra förändrades snabbt till något annat. Inte sämre. Men annorlunda.
Och nu försöker jag förstå vad det handlar om, egentligen. Jag som trodde att det här var glömt och bearbetat. Kanske blir det aldrig det, kanske kommer det tillbaka, gång på gång, som en spiral, lite annorlunda varje gång. Skillnaden nu är att jag kan acceptera det. Det är en stor förändring.
Och som två civiliserade människor log vi mot varandra, sa god morgon och gick sedan av åt varsitt håll.
Mitt största spöke från det förflutna finns fortfarande i mitt liv, fast i helt annan form. Vi träffas då och då och allt är hunky dory. Fast i bland, i några millisekunder hugger det där gamla till. Det kommer nog aldrig försvinna helt.
SvaraRaderaVi skriver mycket om acceptans just nu. Det känns som att mycket handlar om det. Lite stolt sådär får vi väl konstatera att vi utvecklats till vuxna, självtänkande individer som lärt oss acceptera oss själva, ja tom. tycka om oss själva! På det rår inga spöken. Knappt.
SvaraRaderaJo, jag känner igen det där. Jag vägrar tillåta spökena ta plats. Inte längre. Låter lite som du klarade det också...
SvaraRaderaFrida - det är nog så med våra spöken, de hugger till ibland, och så ska det nog också få vara. Tänker jag.
SvaraRaderaNina - helt rätt, inga spöken rår på oss fullt ut i och med vår acceptans och kärlek till oss själva. Det är härligt!
Ankie- ja, jag lyckades ganska bra tycker jag.
Spöken, skuggor, det förfluta. Kärt barn har många namn. Tufft är det, men det ingår i livet kan jag tänka mig/Karin
SvaraRaderaJa visst finns de där, spökena. Och man var aldrig hur det kommer att kännas. Men det kan vara ganska befriande också att träffa ibland och inse att det faktiskt är det förflutna. :)
SvaraRaderaKarin - ja, jag tror också det, att det ingår i livet
SvaraRaderaKajsa - Ja, du har rätt, det är ganska befriande att träffa på dem och inse att man faktiskt gått vidare i livet.
Det är intressant det där, vad det framkallar eller vad det plötsligt inte framkallar. Och underbart att känna att ett sånt möte inte plockar fram gammal sorg längre. Då har man hunnit släppa och bearbeta.
SvaraRaderaJag har intensiva drömmar där väldigt många gamla kärlekar och spöken dyker upp igen. Känner igen det från förra graviditeten. Det är som det undermedvetna behöver plocka upp trådar från tidigare när livet kommer förändras så markant.
Intressant och igenkännande. Mycket igenkännande. Men ibland kan det också vara så att plötsligt möter man det förflutna, och det är som skuggan plötsligt går upp i rök, och kvar står man i ljuset och undrar hur det där gamla, en gång såg ut..
SvaraRaderaAnna ser dej - ja, det där med intensiva drömmar under graviditeten känner jag igen. Och jag tror som du, att det undermedvetna behöver få ihop alla trådar.
SvaraRaderaBorgarbrackan - Ja,så är det också ibland, att det liksom förändras under tiden. Ganska härlig känsla.