Att andas. En värk i taget

Hon är här nu. Lika självklar som overklig.
Förlossningen blev vacker, den allra bästa, så som jag ville att den skulle vara. Nu vet jag att det går att andas ut ett barn.

Den första värken kom i måndags morse. Då hade mannen precis åkt till jobbet och jag och Signe hade planerat in en Gateau-fika med vännen C.
Det blev ingen fika. Istället insåg jag att förlossningen startat och när mannen plötsligt kom tillbaka för att han glömt mobiltelefonen bad jag honom stanna hemma.

Sedan andades jag. Hela dagen. Yoga-andning blandat med profylaxandning. Djupt och lätt. Och så vilade jag. Åt bra mat. Drack fruktiga smoothies. Jag hade dessutom sovit gott under natten och kände mig hyfsat utvilad.

Vid lunchtid gick vattnet. Men det förstod jag inte riktigt då. Jag trodde bara att det var en rejäl flytning, precis som det var förra gången, när det var falskt alarm med Signe. Sedan fortsatte vattnet att sippra, vid varje värk.

Vid tre hämtades Signe av gudfar. Då hade jag precis ringt Danderyd för att höra om det fanns plats till oss. Det gjorde det, men barnmorskan bad mig att stanna hemma tills värkarna höll i sig längre än en minut.

Det gjorde de nästan aldrig. Däremot kom värkarna tätt, tätt. Vid flera tillfällen frågade mannen om det inte var dags att åka in, han tyckte att det lät som att jag hade väldigt ont.
Det hade jag. Men jag var rädd för att åka in för tidigt, att tvingas åka hem igen.

Vid fyra bestämde vi oss för att åka in och mannen ringde taxi. På väg till bilen fick jag en värk som gjorde att jag tvingades luta mig mot soptunnorna utanför huset och andas, andas, andas.
Taxiresan var tuff. Mannen satt bredvid och andades med mig, höll min hand och påminde mig gång på gång om att slappna av. Precis som vi övat. Gång på gång. Många, många veckor.

Strax efter fem skrevs vi in på förlossningen. Då låg jag lutad över sängen och var fullt fokuserad på att andas. Kvart över fem ville undersköterskan att jag skulle lämna ett urinprov. Medan jag lämnade det gick hon för att hämta barnmorskan.

Det var när jag satt på toaletten som jag insåg att jag inte längre kunde hålla emot. Det tryckte på så att jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag ropade på mannen som ropade på alla andra.
Jag fick hjälp till sängen, av med kläder, på med sjukhusrock, dricka sportdryck, andas.

Någonstans förstod jag att jag inte skulle behöva åka hem, men när barnmorskan kände efter och sedan sa "gumman, du är helt öpppen, det finns inga hinnor kvar, ni får snart ta emot er bebis" så genomfors jag av en ögonblickslycka som jag inte kan beskriva. Men jag förstod att jag bara hade krystningen kvar, att jag inte skulle hinna med varken lustgas eller epidural eller saccosäck eller pilatesboll eller något annat. Jag hade fixat det mesta själv.

Och krystningen fixade jag med hjälp av mannen och barnmorskan Sanna. Lugnt och vackert, kraftfullt och häftigt. Vila och andas och krysta. Och så fick jag känna bebisens huvud när den var på väg ut. Det var ett moment som jag glömt att skriva i mitt brev.

Kvart över fem kom den första krystvärken. Strax innan sex föddes Siri. Och när hon skrikandes lades på mitt bröst, vit av fosterfett så älskade jag henne, från första ögonblicket.

Min vackra, vackra flicka
Min vackra, vackra förlossning