Jag är inte stolt över mig själv idag.
Kvart över ett tog jag livet av min katt.
Jag betalade 800 kronor, satt med henne medan veterinären gav henne sömnmedel och lämnade sedan djurkliniken med en tom bur.
Det är emot mina principer att avliva någon som egentligen är fullt frisk. Jag har en annan syn på livet. Både när det gäller djur och människor.
I det här fallet gav jag med mig. Jag har gjort allt jag kunnat för att lösa situationen på ett annat sätt men det har inte fungerat. Inte alls.
Så ikväll tänder vi ett ljus för vår norska skogkattfröken. Nästan femton år blev hon. Femton fina år.
Jag förstår precis hur du känner. Jag fick avlivat min katt på djursjukhuset för ett antal år sedan. Att ta själva eutanasi-beslutet var egentligen inte så svårt, då kisse hade fått en kronisk lever- och njursjukdom och hade dött inom ett par månader av sig själv. Dvs, om jag hade lagt in henne på sjukhuset med några veckors mellanrum för dropp... Det var ingen god sista tid jag hade gett henne, därför kändes det bättre att avsluta där och då.
SvaraRaderaJag satt hos henne när hjärtat slutade slå, det är nog det svåraste jag varit med om.
Usch, förstår om det var tungt. Jag har tack och lov sluppit ta farväl av ett älskat husdjur på det sättet.
SvaraRaderaHa en fin kväll!
Kram
STOR kram.
SvaraRaderaDet känns oftast tyvärr lite skamligt att gråta över ett husdjur, av någon outgrundlig anledning, men jag har alltid sagt och kommer fortsätta göra det: gråt! Det är en liten familjemedlem som varit när&kär i många år och sorgen måste få finnas.
SvaraRaderaKram!
Jag känner med dig verkligen. Har också en kattfröken som jag känner visst dåligt samvete för sedan lillen kom. Har precis samma typ av principer som du när det gäller livet och jag förstår att det måste varit ett svårt beslut. KRAM till er, och jag är säker på att hon fick ett ganska långt lyckligt kattliv ändå.
SvaraRadera*kramar*
SvaraRaderaMånga kramar Maria!
SvaraRaderaFörstår precis vad du går igenom!
"vem är jag att bestämma över livet"
Det där är svårt. Och tungt.
Lider med dig.
kram!
Jag vet hur det känns. Jag har gjort samma sak, mot min innersta vilja. Men jag hade inget val: jag blev jätteallergisk och vi hittade inget nytt hem till henne. Min sista katt fick bara bli sju år.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Hej!
SvaraRaderaEn stor stor kram sänder jag till dig......
Och ett stort grattis till dotter nummer två! Har varit bortrest och inte hunnit med i svängarna!
Lördagskramar till dig från mig!
/Caroline
Inte lätt! kram
SvaraRaderaSkickar stora kramar. Att avliva är hemskt men ibland nödvändigt...
SvaraRaderaTack för alla era kramar och tankar och fina ord. De betyder mycket för mig. NI betyder mycket.
SvaraRaderaTusen tack, igen. Och kramar.
Kärlek!
Förstår hur jobbigt det måste ha varit. Förstår också varför du gjorde det. Stod inför samma situation med min katt för några år sedan. I sista stund ställde en väns föräldrar upp och adopterade honom. Men hade inte de gjort det hade jag hellre låtit avliva honom än låtit honom komma till en familj som kanske inte skulle ta väl hand om honom och älska honom.
SvaraRadera