Det slog mig igår, att jag fortfarande är ganska usel på att inte låta min egen frustration gå ut över min man. Jag jobbar som fan med att inte låta den gå ut över mina barn (som ni vet), men det här med att hålla mannen utanför....det går sådär.
Och det går sådär med att inte tjafsa och bråka* så att barnen hör. Men där har jag också kommit fram till att det är bättre att rensa luften än att hålla något inom sig så att stämningen blir underlig. För en underlig stämning mellan mamma och pappa tror jag är värre för barnen än att de vet att mamma och pappa är arga på varandra. För vi är noga med att berätta att bråket bara handlar om mamma och pappa, inte om dem.
Och vi är också noga med att alltid be varandra om förlåtelse, på så sätt lär sig barnen att det är okej att bli arg men att man sedan ber om ursäkt efteråt.
Men så var det det där med att lägga band på alla känslor och låta min frustration vara just min frustration. Ibland är det som om mannen och jag är fem år och kastar sand på varandra. Ungefär.
Fast inte så konstigt heller, att det är den man lever allra närmast som man också blir mest arg på. Och han är vuxen, han fixar att ta min frustration. Åtminstone när den värsta stormen lagt sig.
För stormar - det gör det. Vi är temperamentsfulla båda två. Men så får det vara, tänker jag. Det är ju sådana vi är.
* och nej, vi gapar och skriker inte en massa hemskheter, kastar saker eller slåss. Vi tjafsar mest.
Det ligger kanske något i den tidiga vårluften? Jag känner igen mig i vartenda ord du skriver här. Jag kan dock inte hjälpa utan att känna en djup tacksamhet om att inte vara den enda som fastnar i denna fälla, fastän jag inte vill något hellre än att bättre hantera frustrationen som handlar, just det, om mig och bör kunna tas om hand, just det, av mig...
SvaraRaderaAtt kunna ta emot sin kärestas frustration är storsint och kärlek för mig! Att kunna få utlopp för sin frustration, även om den inte tillhör ens älskade, är stor trygghet och kärlek för mig! Jag känner igen mig i din berättelse. Jag tror att barnen känner en trygghet i att det är ok att bli arg och säga förlåt, att få visa alla känslor. Barnen lär sig att det är "tillåtet" att känna, att visa olika sorts känslor.
SvaraRaderaJag tänker just att det är viktigt att vara sann mot sina barn. Föräldrar bråkar. Som du säger bättre att visa det än att det blir underligt och konstigt. Det tror jag barn är bra på att känna av.
SvaraRaderaJag tror också att du har helt rätt i vad du skriver; både det om att frustrationerna drabbar en hårdast i förhållande till den man lever närmst och i att barnen inte far illa av att veta att vuxna människor också kan vara sura och arga. Jag tror också att det är bättre att ventilera än att bära inom sig och att det värsta som kan hända är när frustrationerna som burits inombords plötsligt är fullbordat faktum i en separation. Som en blixt från en klar himmel liksom. Sen är man förstås de människor man är. Och visst är det frustrerande stundom att vara stressad småbarnsförälder. Då är det skönt att ha någon som delar ens vardag och som kan bära en då och då... Kran!
SvaraRaderaMan är som man är när man inte blev som man skulle..brukar jag säga:)
SvaraRaderaBra att rensa luften ibland..själv är jag rädd för att bråka...är inte trygg med det helt enkelt.
Kram
Jag är uppvuxen med tysta bråk.
SvaraRaderamed ilska som får luften att vibrera. som gör luften tjock och tung att andas in.
och när det väl blev bråk.
de få gångerna.
så blev jag så rädd så att jag nästan kräktes.
för då trodde jag att det var slutet.
så bråka på. ut med det.
men undvik att kalla varandra för fula saker. och som du skriver. prata med barnen. visa dem livet.
det är fint att kunna bråka.
och fint att visa sin frustration.
(jajajaja...det finns alltid undantag,och visst ska man jobba med sig själv och inte låta det gå ut över andra.men ibland gör det det. hoppsan hejsan brukar jag tänka då.)
kram
Själv mår jag mycket dåligt av att hålla inne med känslor, att trycka ner. Oavsett om det är jag som måste göra det eller någon i min närhet. Min mamma har alltid haft känslor som straff; ".. du vet själv varför jag är arg..." "...tycker att du ska be om förlåt nu..." Och där stod jag utan att begripa ett dugg. Mina barn lär jag att de ska säga vad de tycker känns bra, dåligt, rätt eller fel. Att det är bättre att lära sig klä ord på känslor än att trycka ner dem.
SvaraRaderaAha! Det ni behöver är en underbarbar helg i Kneippen mitt i vårsolen omgiven av fågelkvittret, lägg därtill en sväng runt strömmen och ni åker hem med ett leende som sitter kvar länge =)
SvaraRadera//Christian
Judie - jag brukar tänka att så länge jag är medveten om fällan så är det okej, då hamnar jag inte lika ofta i den. Och vi är ju människor, vi måste få ventilera fritt, utan restriktioner någonstans.
SvaraRaderaKristina - ja, jag håller med, det ÄR kärlek. Och det är också, precis som du skriver, kärlek att ge sina barn möjligheten och utrymmet att visa alla känslor och att också visa att alla känslor är okej och tillåtna.
Eva - ja, barn är otroligt inkännande på underliggande stämningar och energier.
K - absolut, vi är alla olika, och det är viktigt att komma ihåg att vissa har svårt att bråka och visa känslor. Inte för att de inte vill utan för att det är just svårt.
Kram och tack för tanke
Toril - ja, så är det ju också, att det kan vara skrämmande och otryggt att bråka. Det gäller att hitta det som passar bäst, alla är vi olika, ingenting är rätt eller fel. Kram
Fröken blund - ja, jag känner flera som växt upp så. Det blir liksom svårt att ta på hela stämningen. Hotfullt utan att vara hotfullt på något underligt vis.
Kram fina du!
Singelmamman - vad härligt att du tillåter känslor nu, det kan vara svårt att "ställa om" när man, som du, växt upp, med en helt annan syn på det här med känslor. Heja dig!
Christian - vi kommmer! När är påskbordet framdukat? Hälsa F. Kram, kram
Jag läste era kommentarer, skrev ett långt inlägg och så sa Google Databasfel och allt försvann.
SvaraRaderaMitt inlägg ville flytta tyngden i diskussionen från att vi är(!) frustrerade till varför(!) vi är frustrerade. Ibland så går vi i gamla banor och tar mer hänsyn till vad andra vill än vad vi själva vill, och då blir vi frustrerade.
Summan av mitt resonemang var att om vi orkar gå ett steg under frustrationen och se vad orsaken är så kanske vi kan undvika behovet av frustration i alla fall en del.
Info - vilken härlig kommentar, tack! Och visst är det så, att vi behöver flytta fokus till varför vi är frustrerade, som psykosyntesare jobbar jag en massa med det, men ibland är det skönt att bara få avreagera sig också!
SvaraRaderaVad härligt att även du sprider psykosyntesen i världen :)
Hej igen
SvaraRaderaUrsäkta att jag var anonym som 'info'. Det var mitt första inlägg. Nu är jag betydligt mer synlig.
Att sprida psykosyntesen har blivit lite av mitt varumärke. Har bl a en egen blogg http://brainstretching.wordpress.com/.
Kommer att fortsätta följa vad som händer på din blogg!!
Mvh
/L-A
L-A - du var inte så anonym, jag hittade både din webbsida och din blogg via din förra kommentar.
SvaraRaderaKul att du fortsätter min blogg. Jag följer din.
Allt gott!