En första
känsla av skuld
En första
känsla av att inte orka
att inte vilja
att bara få fly
en liten, liten stund
till den där lyan i Vasastan
som bara var min
där sängen alltid var obäddad
och kylskåpet nästan alltid tomt
Men nu-
nätter utan djup sömn och ständiga uppvaknanden
blöta barnkinder och skrik, skrik, skrik
En liten som inte vill sova
En stor som bara vill
Så jag tar hårt om den lilla armen och säger
sov - för bövelen, sov NU
Och sedan är den första känslan där
av skuld
Hjälp vad jag känner igen mig!
SvaraRaderaJust nu är skuldkänslan stor... när saker inte fungerar...
Hej hej!
SvaraRaderaDu ska inte behöva känna någon skuld. Låt det gå....
Kramar*
/V
Du är inte ensam!
SvaraRaderaOch jag känner igen mig, jag också. Inte bara skuld i de lägena heller; inte minst i alla bråttom lägen. Men skulden har aldrig känts så tydlig som i relationen till barnen. Kram till dig!
SvaraRaderaMarika - tror att vi alla kan känna igen oss, mer eller mindre. Det är tufft ibland, särskilt när sömnen är nästintill obefintlig, då rasar liksom alla försvar
SvaraRaderaViralila - fast jag tycker inte att det är okej att jag tar ut min frustration över barnen. De är helt oskyldiga. Men sömnbrist gör de mest underliga saker med mig.
Lizzi - tack!
K - ja, det där med bråttomlägen är liksom aldrig kul. Och jag tycker ju inte att det är okej att jag lägger min egen frustration på barnen. Men som sagt, sömnbrist är terror.
Sömnbrist är ju en tortyrmetod, inte konstigt att man inte orkar då. Jag känner igen mig. Och det är väl mänskligt även om man inte vill säga det man sagt... Önskar dig obruten sömn!
SvaraRaderaSå väl beskrivet, den där känslan som trillar rakt ner i magen. Tänkte bara säga att jag är inne och läser och tycker du skriver så bra på dagarna, men jag är usel på att kommentera just nu. Hoppas ni får en fin jul hela familjen, kram
SvaraRaderaFint. Som alltid. Igenkänning.
SvaraRaderaKram
Annika - åh, obruten sömn vore väl underbart, det var länge sen. Men det kommer...någon gång :)
SvaraRaderaAnna - vad fint sagt. Och kommentera behöver du verkligen inte göra, om du inte vill. Kram
Snor och glamour - ja, vi är många som känner igen oss, tyvärr, Eller ja, det är ju livet, inte så konstigt kanske. tack för din kommentar!