torsdag, juni 07, 2012

Att behålla sin nyfikenhet

Jag var på disputationsfest förra helgen.
Jag är inte van att gå på sådana och hade kanske en förutfattad mening om sådana typer av fester.
Att det är lite av en klubb för inbördes beundran och att jag inte passar om där, jag som mer går på känsla än vetenskapliga bevis.

Jag fick både min förutfattade mening bekräftad och helt omkullkastad.
Och jag gillade det.

För jag pratade onekligen med människor som verkligen fastnat med näsan i böckerna och sin forskning och hade svårt att både se det och släppa det, ens för en liten stund.
Men så fanns det de som såg något mer. Och som ville (o vågade?) prata med mig som satt där och var så långt ifrån deras värld som det nog går att komma, men som ändå var nyfiken på att lära mig mer om den.

Det var framförallt en man som stannade kvar. I mitt sinne. O mitt liv. För vi möttes. Och ni vet hur magiskt det är när man gör det, när man går bortom sina roller och hittar en gemensam plattform.

För när han hörde om det jag gör (samtalsterspeut, coach, andningsinstruktör, yogalärling, utbildad journalist och "vanlig" administratör på telekombolag) så utbrast han "Åh, du har ju kvar din naturliga nyfikenhet! Den har jag tappat helt"

Och så möttes vi där, i nyfikenhetens värld. Jag och han, den där forskaren.

Och där är vi kvar. För vi håller kontakten.

10 kommentarer:

  1. Underbart är ordet! Var själv på disputationsfest för någon månad sedan och gick därifrån med en massa inspiration efter att ha träffat så många människor som är dedikerade sitt arbete. dedikerade och just nyfikna.

    SvaraRadera
  2. Ja dessa möten är minnesvärda. Vissa berör verkligen in i hjärtat. Jag har träffat två personer på min utbildning som kommer finnas kvar länge, länge av olika anledningar i mitt hjärta. Särskilt en som utbildar sig till präst. Henne skulle jag verkligen vilja gå på mässa hos när hon är klar.

    Åh nyfikheten är viktig - det är andra kvinnan som kommer vara kvar i mitt hjärta -hon är 70 + år och går denna yogautbildning. Är inte det helt fantastiskt grymt!?! Jag vill också fortbilda mig när jag är 70 + år som hon!
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA, jag vill också forbilda mig när jag är 70+. Och något inom mig säger att vi båda kommer att göra det, för finns längtan där...då blir det av. Och min man brukar säga att jag aldrig slutar plugga, och så är det väl när nyfikenheten finns där.
      Din Köpenhamnsvistelse låter helt ljuvlig!

      Radera
  3. Vad fint. Möten som berör. En så viktig del av livet!

    SvaraRadera
  4. Så mäktigt. Och så väldigt mycket du tänker jag. Du öre öppen för sånt o så även jag. då kommer det till en helt enkelt ....kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det nog. Fast jag upplever inte att jag är så social INNAN de där mötena uppstår, det tror jag att du är. Kram!

      Radera
  5. Så mäktigt, så stort och så härligt med dessa möten där man verkligen möts på riktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är något alldeles extra när man möts sådär på riktigt!

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!