Att laga mat med barn på höften

Jag tänkte på det igår, när jag hämtade barnen från dagis och gick hem för att laga middag - att det är så mycket enklare och roligare nu.
Jag minns hur jag, i över ett år, lagade mat med Siri på höften. Varenda dag. Först gick jag upp tidigt, jobbade mina sju timmar, hämtade barn och sedan var det de där vargtimmarna med matlagning och läggning OCH en närhetstörstande Siri.
Jag tyckte inte att det var en rolig tid. Det slet. Både på kropp och knopp.

Men nu. Nu är det både enklare och roligare. Barnen har mer energi efter dagis. De äter ofta en frukt när vi kommer hem och sedan springer de omkring och leker innan det är dags att äta. Att Siri sedan oftast väljer att leka precis framför spisen är en helt annan sak. En enklare sak. Jag får visserligen kliva över dockvagnar, trampa på väskor och flytta undan en massa dockor, men jag slipper få ont i höften och jag slipper känna stressen över att göra alla nöjda.

Ofta involverar jag barnen i matlagningen. De får skära och klippa, röra och smaka av. De får plocka fram redskap, diska av och duka. Oftast blir det en del i deras lek. Jag upplever att de lär sig mer om råvarorna och faktiskt är mer intresserade av det vi äter. Dessutom fascineras jag över att de äter det mesta. Som igår när jag uteslöt potatisen(till mig själv) till fiskgrytan och istället gjorde en bön-och matvetesallad. Slurp sa barnen och så var det mesta av den där salladen slut och potatisen kvar. "Jag älskar kidneybönor!" sa Signe och sedan bråkade de om den sista.

Är det något som jag inte slarvar med så är det maten. Vi lägger både tid och pengar på bra råvaror. Och vi har hellre dammråttor i hörnen än snabbmat på tallriken. Jag önskar att vi hann med båda, men så ser det inte riktigt ut just nu. Det var lite som när min mamma var på besök för några helger sedan och klagade på att jag röran i huset men älskade maten. Japp, man kan inte få allt.

Hur är det för dig?