måndag, juni 11, 2012

Att vara i rätt eller fel sammanhang

Mitt liv har alltid varit tillrättalagt.
Ordentligt.
Innanför ramarna.

Jag har varit den duktiga flickan.
Den som gör som alla andra och det som samhället vill.
Inga utspel, inga oväntade händelser.

Ganska -
tråkig

Ändå har jag trivts där.
Hittat min identitet i att vara just hon som smälter in lite varstans, utan problem.

Men nu står det mig upp i halsen.
Jag vill ut ur den där bubblan.
Ut från svennelivet (ursäkta uttrycket)

Jag vill leva min potential och känna att jag gör det, större delen av tiden. Inte bara ibland, när allt det andra får stå tillbaka.

Om jag inte hade haft mina barn hade jag kanske åkt till Indien - levt ashramliv och tagit allt därifrån.
Nu fungerar inte det.
Men efter den här yogahelgen känner jag, starkare än någonsin, att något är väldigt fel i mitt liv. Vad det är och hur jag ska rätta till det vet jag inte än. Men tro mig mina vänner, något kommer att hända.

Nu låter det här större än vad det kanske är. Och jag kommer fortfarande inte att göra något icke-ordentligt eller något som ligger alldeles för långt utanför ramarna. Det tror jag inte i alla fall. Men rebellen inom mig har väckts efter all grottande i yogans magiska värld.

Nu kör vi!


18 kommentarer:

  1. Så härligt och inspirerande det låter! Jag funderar i liknande tankebanor ibland, men har inte kommit så långt som du, utan snuddar snarare bara vid dem i bland. Ska bli spännande att följa din resa, och jag kommer säkerligen inspireras! Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske hör det åldern till, vad vet jag. Vi verkar ju vara flera som är inne på samma sak. Fast du är ju yngre än mig såklart, men ändå. När man hunnit det där med att bygga bo och skaffa ungar så kanske man vill hitta plats för mer

      Radera
  2. Å satt i går och tittade bästa yoga kompisen i ögonen medan vi pratade om samma sak....
    Mmmm...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi är många. Kanske borde vi samla ihop alla sökande själar och dra till Indien tillsammans :)

      Radera
  3. Känner så igen mej att det nästan gör ont :) För det gör ju det när knoppar brister!

    Det är liksom ofrånkomligt att påverkas när yogan börjar bubbla i systemet. Allt blir så smärtsamt tydligt. Går inte att gömma sig längre.

    Det är "bara" att börja leva fullt ut, vännen! KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ,det gör ont när knoppar brister. Och så är det nog, att det är något inom mig som vill ut, ut, ut. Något som legat där och puppat sig en ganska lång tid.
      Så - japp, dags att börja leva fullt ut. Kram

      Radera
  4. Jag är också precis där. Trött på att vara till lags och uppfylla alla andras förväntningar och i själ och hjärta vet jag med full säkerhet att livet är så oändligt mycket mer! Och även om mitt liv ser ganska lika ut på ytan så gror och sjuder det därunder. Men jag har heller ingen aning omvad som är på gång. Spännande och härligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då får vi följa varandra på vägen, det är skönt att ha vänner på resan

      Radera
  5. Ojojoj vad jag känner igen mig..fast jag har nog inte kommit riktigt lika långt som du. Stort eller smått - det ska bli spännande att se vad som händer i ditt liv!

    Ps. Barnen blir ju stora nån gång också och Indien går ingenstans. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säg inte det, vi kanske har kommit precis lika långt. Eller inte. Men så länge längtan finns där så är det något som pockar på och behöver tas om hand.

      Och ja, jag får åka till det där ashramet om sisådär tio-femton år. Det blir fint.

      Radera
  6. ÅH, det vore som om du kunde läsa mina tankar. Ibland känns det som om jag ska spricka för att jag inte får plats inne i mig själv. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, för att DU delar med dig

      Radera
  7. Jag kan bara hålla med. Nu yogar jag inte men jag känner igen känslan ändå. Allt bara rullar på som vardagen gör med små barn, jobb och måsten... och ibland vill jag bara hoppa av detta och göra någoting annat - men vad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog en universell längtan, jag tror inte att den är så kopplad till yogan egentligen (även om den kanske skyndar på känslan mer)
      Ja, vad? Bara du vet, någonstans därinne.

      Radera
  8. Heh hej!
    Vi har vårt eget ashram inom oss, bara det är rätt spännande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov för det ashramet, för det besöker jag ofta, ofta

      Radera
  9. Vilket härligt inlägg, tack för inspiration! Kram Jennifer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vassego! Verkade som det slog an en sträng hos ganska många. Kanske kan vara något för sommarcoachningen...

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!