tisdag, oktober 09, 2012

Att gå vidare på det stora företaget?

Jag hade utvecklingssamtal igår. Men min chef på det stora företaget där jag jobbar tre dagar i veckan.
Jag har varit anställd där i tio år.
T i o år. Det är en lång tid.

Nu har jag en vanlig enkelt kontorstjänst. Jag är administratör. Kort och gott. Inget särskilt alls. Ganska likartade arbetsuppgifter från dag till dag. Så har det inte alltid varit.

Jag anställdes som teamleader till en helt nystartad grupp. Den gruppen växte och blev större och jag fick mer och mer ansvar och hade en chef som backade upp mig till 100 procent. Jag var med och utvecklade både gruppen och ett stort nytt system, ledde projekt, anställde personal och hade fantastiskt roligt.
Den gruppen flyttades sedan till en annan organisation inom företaget och då blev jag gruppchef. Det var inte lika fantastiskt. Den chefen som fanns där backade inte upp mig särskilt mycket alls. Jag förväntades kunna det mesta. Det kunde jag inte.
Så jag gick in i väggen. Jag ville för mycket, men det fungerade inte. Dessutom hade jag inlett ett förhållande med den tidigare chefen. Det var inte heller så smart. Vi var båda upptagna och smusslade en hel del, både hemma och på jobbet.

Efter sjukskrivningen kom jag tillbaka som teamleader för en större grupp som chefen som jag hade haft ett förhållande med ledde. Det var verkligen inte smart. Vi hade pratat igenom det noga, bestämt att vi skulle vara professionella. Det fungerade några dagar.

Sedan fick han sluta. Av en massa olika anledningar. Och jag gick vidare i livet, men stannande kvar på samma jobb. Tills jag blev gravid med Signe. Då hägrade föräldraledigheten.
När det var dags att komma tillbaka efter den fanns det ingen spännande tjänst åt mig. Så jag valde att bli just administratör. Med mycket vånda. Inom mig hörde jag den där första chefens ord som bestämt ropade "men DU är ju ingen administratör, du ska ju styra och ställa och lösa problem och konflikter och få folk att må bra, det är ju DET som du kan". Men den rösten blev tystare och tystare. Jag hade Signe, och jag pluggade och hade hittat glädjen i psykosyntes och yogan.
Det var den glädjen och också lättnaden av att slippa ta en massa beslut och ha ansvar som gjorde att jag tackade nej när jag blev erbjuden ett tungt projektledarjobb. Jag ville inte. Jag minns att den chefen tyckte att jag var så modig som tog ett sådant beslut. För mig var det självklart.

Så jag administrerade vidare. Och blev gravid med Siri. Och pluggade på. Och när jag kom tillbaka efter min andra föräldraledighet så fortsatte jag i samma bana. Men med tre dagar istället för heltid.
Och så ser det fortfarande ut.
Jag håller relativt låg profil. Jag sköter mitt jobb, jag gör det bra, men jag engagerar mig inte i frågor som jag tidigare skulle ha funnit intressanta. Det har varit okej. Men nu har jag en ny avdeldningschef som vill se mer av mig. Som vet att jag kan. Som har sett mig tidigare. Det hintar han om ibland, sådär med glimten i ögat.
Det var inte han som jag hade utvecklingssamtal med igår, det var min närmsta gruppchef. Men hon är inspirerad av sin chef, såklart. Så hon har flera gånger velat att jag ska engagera mig lite mer. Inte för att  hon är missnöjd med det jag gör, utan mer för att hon tycker att jag har potential.

Igår under utvecklingssamtalet sa hon plötsligt "Ponera att du hade stora barn, skulle du då kunna tänka dig att söka en chefstjänst?" (egentligen sa hon en särskild chefstjänst, men eftersom jag inte är helt säker på vilka som läser här så väljer jag att inte skriva det). När jag sa ja sa hon "Då vill jag att du funderar på när du är redo för mer ansvar och berättar det för mig".

Och så här i efterhand tänker jag att hon fasiken erbjöd mig en ny tjänst. En tjänst som lockar. Som tusan. Men den skulle innebära heltid. Inte så mycket yoga och inte så mycket terapeutande.
Ingenting har pratats klarspråk, det kan ju vara så att jag faktiskt förstorar upp det, men hon var verkligen ute och fiskade. Och bara det gör mig glad. För här har jag gått i ganska många år, på en vanlig administratörstjänst och tänkt att jag gömmer mig lite, att de liksom inte ser vad jag gör ändå. Och så är det p r e c i s det de gör.

Och nej, jag är ingen administratör. Det har jag aldrig varit.


14 kommentarer:

  1. Vilket inlägg! Åh jag förstår precis dina funderingar. Jag befinner mig i ungefär samma sits fast med andra arbetsuppgifter, men ändå mycket intressanta sidospår som ger näring till själen. På mitt jobb vill de använda mig för mitt positiva sätt och allt det som kommer med och jag funderar på om jag ska använda det i ett annat forum istället typ inom hälsogenren. Åh tuffa beslut :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men jag är inne lite på samma spår som YogaMala här nedan, att det faktiskt kanske är precis där vi efterfrågas som vi behövs som mest, dvs på större företag (nu vet jag iofs inte om det är just ett större företag i ditt fall). Vår kunskap tror jag är ovärderlig.
      Men tuffa beslut,absolut. Samtidigt har vi hela livet på oss :) Stort lycka till!

      Radera
  2. "Vilket fantastiskt härligt kvitto! Sträck på dig och kom ihåg att all dina nya kunskap från psykosyntes och yogan finns inom dig nu och kommer att vara fantastska verktyg oavsett väg och resa du väljer att göra nu. Visst är det härligt att veta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är onekligen en härlig boost!

      Radera
  3. Jag säger bara, det är underbart att bli sedd. Vad du sedan gör med erbjudandet, det kommer i nästa steg. Vilken boost Maria!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och det steget har ännu inte kommit. Men ändå - en härlig boost

      Radera
  4. Fast jag tänker nej, du ska jobba med yoga och andning och terapi och allt det där som du är så bra på. Men det är klart, du har ju hela livet på dig. Oavsett så måste det vara kul att få ett sånt erkännande. Heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har hela livet på mig. Och kanske är det så att jag faktiskt kan göra en härlig nytta på det stora företaget också. Kanske ännu mer än som terapeut och yogafröken. Vad vet jag. Men tack för att du hejar!

      Radera
  5. Vad roligt! Fast jag tänker nog lite som Sandra, det känns som att de andra delarna passar dig (ännu) bättre. Men oavsett vad du väljer är det ju aldrig fel att få lite uppmärksamhet och positiv feedback!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de andra bitarna kanske passar mig bättre. Eller inte. Ibland vet jag inte, och så tänker jag att det ena går in i det andra.

      Radera
  6. Hej igen! Jag känner ju inte dig personligen men jag tänkte lite på det här igår och jag tycker inte man ska fastna i att man måste jobba som yogalärare eller samtalsterapeut bara för att göra nytta. Visst det kanske passar dig bättre (känner dig som sagt inte) men jag tycker vi faktiskt ska ta vår kunskap och sprida den bland de som verkligen behöver den - kanske just på ett stort företag!? Man behöver ju inte säga att man använder yoga och psykosyntes (vissa låser sig då) verktyg för att lyfta människorna.
    Jag tycker det är viktigt att vi fundera på hur man bäst använder sin kunskap så att flest människor får tillgång till den. Det ena behöver som sagt inte utesluta det andra. Jag tycker du verkar just nu ha det bästa av två världar. "Vanligt" jobb med inkomst och yogans "flummiga" värld. Ha en fin StillaTankar dag idag. Kram Ps Jag har lagt upp receptet nu. Tror du kan ordna grötreceptet till mig? Gärna snarast då jag vill bjuda på det i slutet av november men behöver provalaga det innan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grötrecept är skickat nu. Lycka till!

      Och du har en stor poäng i dina tankar. Som alltid. Vi kan sprida våra kunskaper lite varstans, och kanske är det just nu utanför yoga-och samtalsterapi som jag behövs som mest.
      En fin dag önskar jag dig också

      Radera
  7. Läste ju dethär för flera dagar sedan, men gjorde det antagligen via mobilen och kommenterade aldrig. Kände att jag både vill heja och bromsa på samma gång :) Ser att du fått fina kommentarer och känner på nåt sätt att du absolut kommer hitta din väg i detta. Kram och innerligt lycka till, vad än det blir!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där är det tråkiga med att läsa via mobilen (om jag ska gå till mig själv alltså) - att jag inte tar mig tid att kommentera. Det är liksom enklare att inte göra det. Av någon underlig anledning.
      Fint att du både vill heja och bromsa, lite så känner jag också. Och jag har inte hört ngt mer, så jag bromsar lite mer än hejar. Kram o tack!

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!