Med fötter, händer och huvud ned

Jag behöver grunda mig med jämna mellanrum.

Verkligen få känna att jag är ett, med mig själv och allt det runt omkring.
Det är lätt för mig att fara iväg i tankar och känslor annars, måla upp en verklighet som inte finns eller är någon annans.

I yogan grundar vi oss. Nedåt, nedåt. Men strävar också uppåt, uppåt. Det är båda riktningarna i samma rörelse - och även flera riktningar än det beroende på asana.
Jag tänker att det är som livet - det finns inte bara en sanning, inte bara en riktning. Men kanske föredrar du en riktning framför en annan.

Och jag gillar att grunda mig. Att jorda. Att stå stadigt.
Därför gillar jag Prasarita Padottanasana A (som jag gör på bilden). Den får mig att bli påmind om vikten av att vara stabil på jorden (starka fötter) men också att grunda även mina tankar (huvudet nedåt, i mattan). Att våga tro på h e l a mig.

Så med den övningen i minnet träffade jag en sann förebild häromdagen, Malin Berghagen. Vi pratade yoga, fikade, kramades och pratade samarbete. Yogan har gjort det möjligt. I yogan finns meningen. Min mening.