Efter sex dagar.
Det är som att jag är bakfull.
Hela jag protesterar mot det faktum att den här vanliga världen är min igen.
Det tog emot att handla mat, att stå i kö, att l a g a mat. Det är som att jag varit med om något som mina grannar, min man eller eller några (kanske de flesta) av mina vänner aldrig kan förstå.
Jag har inte så många vänner som lever yoga på det sätt som jag gör. De två vänner som var med på retreaten är inte yoginisar. Det tycker de inte själva heller. De yogar ibland, som träning, och det går inte att jämföra.
Jag säger inte att något är bättre eller sämre, mer rätt eller helt fel, vi väljer själva. Men jag kan med ord inte beskriva vad den här veckan gett mig när det gäller att grotta ner mig i yogan med likasinnade, jag tror att ni förstår.
Men nu är jag hemma igen. Ensam i huset en stund till innan resten av familjen kommer hem från skärgården. Det blir lite mjukstart för mig i den vanliga världen, att få vara lite själv ned mina yogatankar en stund till.
Summering av veckan:
Fantastisk slottsmiljö
God vegetarisk och ekologisk mat
Massa yoga
Bastu&Bad
Sol och läsning
Vila och bara vara
Jag har aldrig varit på yoga-retreat och lever inte heller yoga som du. Däremot har varit på ett par andra upplevelseresor där jag efteråt har känt ungefär som du, att ingen annan förstår det jag varit med om så den känslan kan jag verkligen förstå.
SvaraRaderaKanske kan din upplevelse jämföras med min intensivyogautbildning. När jag kom hem var det som att gå i en bubbla och jag har ännu inte heller riktigt kunnat ta mig ut från bubblan...Kanske är det så att jag inte heller behöver ;)
SvaraRaderaJo så är det, precis så. Och hur ska man då kombinera sin vardag med strävan att få leva sådär så mycket som möjligt? Tuff nöt att knäcka. Det brukar jag tänka på när jag sitter i min kontorsstol och undrar vad jag håller på med egentligen ;. Kroppen och knoppen skriker verkligen efter något annat än på det sätt vi i väst nu lever.
SvaraRadera