Bilen har garage, vuxenstyrkan i föreningen skottar min uppfart och det är enkelt att låna kaffe hos grannen om jag glömt att köpa.
Det är enkelt. Det är smidigt.
Men
Jag saknar stan.
Saknar närheten till det där som j a g tycker är härligt att ha i livet - ett schysst café med bra kaffe, ett bageri med bröd, vackra shalor att yoga eller jobba i, butiker runt knuten, restauranger att gå till eller köpa mat ifrån. Närheten till tunnelbana eller pendeltåg som enkelt tar mig dit jag vill.
För jag kommer inte ifrån att jag tycker att den här ön ligger väldigt långt ifrån allt det som jag vill ha i mitt liv. Saker som jag ändå har i livet men som jag också tillbringar mycket tid för att ta mig till och ifrån. Jag tillbringar m å n g a timmar i bil och på buss/tunnelbana för att få plats med allt det där.
Jag pendlar mellan att tycka att det är värt det (för barnens skull) till att verkligen bara vilja flytta, med en gång.
Allting har sina för- och nackdelar. Men om det är något som v e r k l i g e n står på min bucketlist (ni vet allt det där som man vill göra innan man dör) så är det att återigen bo i stan, i en våning med knarriga golv, stuckatur i taket och vackra fönster som öppnas mot en grönskande innegård.
Idag, efter en helt fantastisk helg med tre tjejer som gett den fjärde en yogahelg i födelsedagspresent, tog jag en promenad i mina gamla kvarter. Där jag bodde innan jag gifte mig och fick mina barn. Livet var ett annat då, det går inte att jämföra, men jag saknar stegen nerför den där trappan. Hem till mig.
förstår precis!! vi bodde mitt i stan förr och jag kan känna samma sak, har samma längtan ibland!! Men jag har nära, bara tio min. in till stan.. men ändå...
SvaraRaderaFörstår dig! Sitter och velar fram och tillbaka hit och dit. Det lustiga är att jag kan komma på massor av argument för både stan och landet, men något som jag fick lära mig igår var att jag aldrig tycks stoppa in mig i planeringen utan alltid så att säga tar det som blir över som ex tid för träning och yoga.
SvaraRaderaJag bor alltså på landet och där får jag erfara allt som hör till villaliv och när jag är där så är livet lätt på många sätt och vis med byakänslan närheten till barns träning m m, men min träning blir lidande och det är något jag mer och mer fattar, så är det att jag måste som kontorsråtta lägga ned ännu mer tid på träning än det jag faktiskt gör. Just jag behöver det.
Och som det är nu så lägger jag med 10 h/vecka på pendling till och från byn. Det är 10 h jag egentligen vill vara med barnen och träna. Så när man vänder och vrider på detaljerna och sätter sig själv in i pusslet så blir det annorlunda (det-känns-ju-konstigt-att-tänka-på-sig-själv-fast-det-är-att-investera-i-alla-i-slutändan).
Beslutet är fattat, det är bara det att hålla sig till planen och genomföra den sinom tid. :) Lycka till på färden!
Jag har gjort precis tvärtom i mitt liv. När barnen var små och växte upp bodde vi i stan. Nära till vår Stadspark, kaféer och skolor. Helt underbar miljö på sitt sätt. När barnen flyttat hemifrån byggde vi om sommarstugan och där bor vi nu. På landet. Och det känns fantastiskt rätt. Jag som aldrig trodde att jag skulle flytta från stan. Jag tror på individuella lösningar, inte ett färdigt paket att man bor på landet för att man har småbarn. Det måste till mer också. Jag tänker också på alla dessa skjutsar som måste till. Vi hade dukat under tror jag med tre aktiva barn i olika lag. Jag vet ärligt talat inte hur vi skulle ha fixat det och ändå ha ett eget liv!
SvaraRaderaden där längtan tycker jag att du ska ta på allvar. Pendlartimmar låter inte kul. Kram!
Hej fina Maria! Tack för ditt inlägg. Mycket väcks i mig när jag läser dina ord. För vi har precis sålt huset här vid havet. För att flytta in till stan. Till något som känns osäkert gällande barnen. Till en lägenhet med högt i tak, kakelugnar och krypavstånd till surdegsbageriet. Pirrigt är det som tusan och många tycker att vi är galna. Vi får se. Tiden får visa hur det gick. Stor kram på dig! Sanna W
SvaraRadera