Jag har svarta kostymbyxor och en kavaj som egentligen inte hör ihop men som är fina tillsammans.
Håret är uppsatt.
Jag tror att hon skulle godkänna det, men jag är inte helt säker.
Man visste liksom aldrig riktigt var man hade henne.
Nyckfull. Integritet. Stilig. Och med en stor livssorg.
Så vill jag beskriva henne.
Och för tre veckor somnade hon in. 82 år gammal.
Det är begravning idag.
Hon är en varm vän till familjen men kommer inte att ha några släktingar eller arvingar på plats.
Det finns inga kvar i livet.
Så ingen av oss har rätt att ärva henne.
Men hon har skrivit testamente.
Och med sorg i hjärtat inser jag att det är det som uppstår mångas tid och energi. Det mer än det faktum att hon lämnat oss.
För någon är besviken över det. En annan över något annat. En tredje tänker inte ens komma till begravningen.
Och jag kan i min vildaste fantasi inte f ö r s t å hur man ens kan tänka så. Hon har skrivit sin sista vilja. Vad HON vill. Inte vad någon annan vill. Det är det vi ska respektera. Att inte respektera det är...ja, jag vet inte ens vad jag vill kalla det. Men det gör mig så otroligt ledsen. Att människor kan vara så giriga att de spyr ut galla istället för att glädjas över det faktum att hon funnits i våra liv och/eller känna sorg för att hon inte längre gör det.
Hon är en varm vän till familjen men kommer inte att ha några släktingar eller arvingar på plats.
Det finns inga kvar i livet.
Så ingen av oss har rätt att ärva henne.
Men hon har skrivit testamente.
Och med sorg i hjärtat inser jag att det är det som uppstår mångas tid och energi. Det mer än det faktum att hon lämnat oss.
För någon är besviken över det. En annan över något annat. En tredje tänker inte ens komma till begravningen.
Och jag kan i min vildaste fantasi inte f ö r s t å hur man ens kan tänka så. Hon har skrivit sin sista vilja. Vad HON vill. Inte vad någon annan vill. Det är det vi ska respektera. Att inte respektera det är...ja, jag vet inte ens vad jag vill kalla det. Men det gör mig så otroligt ledsen. Att människor kan vara så giriga att de spyr ut galla istället för att glädjas över det faktum att hon funnits i våra liv och/eller känna sorg för att hon inte längre gör det.
Usch, vad sorgligt. Hennes bortgång naturligtvis men framför allt bristen på respekt. Kram
SvaraRaderatror att sorgen tar fram en massa gömda känslor, på gott och ont. Kanske är det inte alltid sanningen.
RaderaDet där med att människor visar sitt rätta jag vid arvsskiften ligger det mycket i. Tyvärr. Jag tycker som du, hur kan man ens fundera, det är hennes vilja och ingen annans.
SvaraRaderaWords!
RaderaJag tänker att du hedrat henne genom att skriva detta! Och det är väl det viktigaste, att bli ihågkommen för det man var, att någon endaste såg och förstod. Genom det du skriver väcks också tankar och diskussion vilket kan leda till förändring, någonstans, i någon.
SvaraRaderaSorg gör något magiskt med oss. Ibland kommer sanningen fram, ibland transformeras den till något annat. Kram
Radera