tisdag, mars 18, 2014

Att våga ta det där yogasteget

Jag tänker en del på det här med att våga hoppa.
Att kasta sig ut.
Att ta steget.

Jag tänker ibland att jag aldrig gör det. Att jag alltid är den där duktiga flickan som bara följer med strömmen och gör som hon blir tillsagd. Det var också det jag sa till en väninna igår när vi pratade om det här, att jag liksom alltid är så tråkig som inte lyssnar på min egen sanning.

Men så senare, i duschen på kvällen, så slår det mig att det är precis tvärtom. Att jag hoppar en hel del.

Redan som femtonåring kände jag att jag inte passade in i den där vanliga gymnasiemallen och tog ett sabbatsår. Men inte för att åka som au-pair eller utbytesstudent utan för att bara vara. Jag var så evinnerligt trött på vardagen. På allt slit.
Så jag tog mitt pick och pack och flyttade till min kille i Västerås. Vi hade träffats under sommaren och efter bara några veckor kände jag att det var precis det jag behövde.
Året efter var jag tillbaka i skolbänken, mer redo än någonsin.  

Som dryga tjugoåring trotsade jag min lärare på medieutbildningen jag gick genom att skaffa praktikplats på en av Sveriges största morgontidningar. Han hade sagt att det var omöjligt, att den tidningen bara tog in praktikanter från Journalisthögskolan. Men jag och min kompis stegade dit, träffade redaktionschefen och gick därifrån med varsin praktikplats. Jag på huvudredaktionen, hon på en lokalredaktion.
Sedan hängde jag kvar där. Både som praktikant och projektanställd och vikarie. I många år. För att jag ville.

När jag så småningom hamnade i telekombranschen gjorde jag snabbt karriär för att jag mindes att min mamma sa att det var svårt att slå sig fram i den branschen. Så knappt trettio år satt jag som leveranschef för 15 personer. För att jag ville.
Det vågade jag också hoppa av ifrån när jag några år senare kände att jag inte mådde bra av det.
Jag minns min chef förvåning när jag även, några år efter det, tackade nej till ett fint projektledarjobb och sa att jag var ”nöjd som det var”.

Det är viktigt för mig att lyssna på min egen sanning. Att göra det som j a g mår bra av. Ibland blir det fel, jag tar ett snedsteg eller hamnar på villovägar men oftast vet jag vart jag är på väg.

Och nu är det dags för nästa steg.
De senaste veckorna har det gnagt i mig att jag måste leva min yogadröm fullt ut. Att verkligen v å g a det.
Att inte gå kvar i det här 75 %-iga telekomjobbet som jag egentligen inte alls vill ha (jag vill ha det på 60 % men det får jag inte). Att inte stagnera.

För som det är nu känner jag mig inte i balans. Det har jag inte gjort på över ett år. Ni som följer mig vet att det handlar om att jag jobbat alldeles för mycket eftersom det krävts av mig när min man blev arbetslös. Nu vill jag inte jobba så mycket. Alls. Jag vill yoga. Och sprida yogan.


Det första stapplande steget är egentligen redan taget. Och nu hoppas, hoppas, h o p p a s jag.

 

16 kommentarer:

  1. Åh, vad spännande och inspirerande! så modig du är, verkligen ingen fegis, jag är så imponerad och vill göra samma sak!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, fegis är jag nog inte. Och ännu har jag inte tagit det allra största steget, men jag tänker att jag kommer allt närmre det! Och kan jag så kan du! :)

      Radera
  2. Ja man ska (försöka) lyssna och följa sitt hjärta, eller sanning som du så klokt skriver. Kanske inte alltid så lätt eftersom det ibland får konsekvenser som man måste tampas med, men till slut blir det ändå bäst eftersom man följer sitt hjärta. Jag hade det som jag trodde var mitt livs drömjobb men "en dag" kände jag att det inte gav mig ett endaste ynkligaste dugg (mer än stress).... så jag sa upp mig. Min chef satt och gapade som en fisk på torra land. Synd att jag inte hade kameran med mig så att jag kunde förevigat detta ögonblick. Stappla vidare du, snart kommer stegen inte längre vara stappliga utan riktigt, riktigt stadiga. Nä nu slutar jag innan flummeriet svämmar över. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äh, du är väl inte flummig. Du skriver om din sanning. Och om min längtan efter min. Det är inte flummigt, det är våra liv. Men visst är det som du skriver, att vår sanning ger konsekvenser för andra, men ibland måste de få göra det, vi kan inte alltid tänka på alla andra, vi har oss själva också, vi är viktiga! Kram

      Radera
  3. Det ska bli spännande att få höra vad som kommer att hända om/när du vill berätta det.

    För mig känns det som att jag hellre läser bloggar om Yoga än om materiella saker främst för att yogabloggarna ger något för insidan. Jag som läsare kan följa din strävan efter det arbetsliv du önskar ha och det inspirerar. Det inspirerar med kunskap om yoga som blandas med det personliga du bjuder på så av egoistiska skäl så vore det kul om du ville fortsätta blogga ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet ju inte riktigt själv vad som kommer att hända och när, men jag lovar att berätta det när jag vet!

      Och tack för dina ord om min blogg!

      Radera
  4. Hoppa! Det kommer bli så bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, DEN sparken behöver jag. Och jag behöver T R O på den. Det är ibland det svåra för mig, att våga tro på att det kommer att bära

      Radera
  5. Håller tummarna för att allting blir precis som du vill ha det! Kram

    SvaraRadera
  6. Du har styrt in dina tankar på den väg du vill gå - du är redan på väg! You go girl ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men så känns det onekligen. Nu öppnar sig möjligheterna

      Radera
  7. Jag håller tummar & tår för att det du påbörjat ska bli som du vill! Yogan gör det nästan omöjligt att "ljuga" för sig själv till slut. Starkt att våga, att stå emot alla borden och sånt som anses viktigt av andra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lite det som är nackdelen med yogan ibland, säger många, att vi yogisar blir lite för "nu ska jag leva min sanning! Punkt slut". Men samtidigt, det är ju det som är så jäkla härligt.

      Radera

Tack för just din tanke, den är viktig!