tisdag, maj 13, 2014

Tystnaden är min musik

Det började med att jag sa"tystnaden är min musik"
"Nä, nu får du väl ändå ge dig - yoga och ekologiskt och "tystnaden är min melodi" sa en av mina kollegor och skrattade sådär lite sådär skeptiskt, så att man liksom inte vet om det är med glimten i ögat eller hånfullt. 
Och jag kände mig så....tillplattad. För diskussionen handlade om olika artister och konserter och det var liksom "intressant" och "kul" och "spännande" med allt det där andra, även om man inte  höll med och hade samma musiksmak.
Men mig lyssnades det inte på. 
För jag är ju bara konstig och annorlunda och vill mest bara meditera och yoga, typ. 

Tråkig. Jag får en känsla av att de tycker att jag är tråkig. Och även om jag inte alls lever ett tråkigt liv (det där säger ju egentligen mer om dem än om mig) så fick just den situationen mig att känna mig som en tråkig och ointressant person. 

Och det är det sista jag vill. Verkligen, verkligen.

Men det får mig också att känna, än mer starkt, att jag verkligen inte är på rätt ställe. Eller bland rätt personer. För incidenten utspelade sig på det stora kontoret där jag jobbar. 
Det har jag ju känt länge. Så inget nytt under solen . 
Bara en känsla av att fan, det här är ju bara rent plågeri.

Säkert överreagerar jag. Jag är i en sådan period nu, mycket känslor och starka svängningar. Men ändå. Vem fan vill känna sig tråkig? Vem fan vill vara med människor som förminskar en istället för att berika en. 

Inte jag i alla fall.


Och ja, tystnaden är min musik. Det har den alltid varit. Medan andra kopplar av med jazz, hårdrock, soul eller Justin Timberlake så föredrar jag att det är tyst. 
Det gjorde jag även som liten. Redan då minns jag att min bästis tyckte att jag var "knäpp" som inte ville typ skrika och gråta till en bra låt. Jag tyckte dock aldrig att hon var knäpp. Redan då fanns känslan av att jag ändå accepterade ganska mycket och tyckte att det var så underligt att samma acceptans inte fanns tillbaka. 
För hey, musik är ju skitbra och jag har också favvolåtar, men om jag får välja så går jag tusen gånger hellre på en meditationsklass än på en stor konsert. Jag har inga problem med att du tycker annorlunda. Däremot har jag tydligen stora problem med att andra tycker annorlunda, eftersom jag skriver ett stort och långt blogginlägg om det ;)

16 kommentarer:

  1. Känner SÅ igen mej, Maria! ♥♥

    SvaraRadera
  2. Åh, det kunde varit mina ord också! Jag föredrar också tystnad framför musik (fast det har jag inte accepterat förrän i vuxen ålder). Och jag blir så förvånad och förbannad, både när jag läser vad du skriver och när samma saker händer mig. Varför ska acceptansen bara gå åt ett håll, och varför detta behov från en del av att säga vad man tycker om andras annorlundas åsikter, tankar och vanor?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var nog mer det att acceptansen bara gick åt ett håll som jag reagerade starkast på. Nu har det mesta lagt sig, men det finns en viss irration kvar över just det du skriver om här.

      Radera
  3. Tror det handlar mycket om okunskap, eller brist på erfarenhet inom de områden som är viktiga för dig, snarare än att de tycker du är tråkig. Jag vet själv att jag tyckte vissa saker var "flummiga", innan jag hade satt mig in i det själv eller upplevt hur positivt det kunde vara med t ex yoga.
    Kram :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. jomen visst kan det vara så, eller det som Annika skriver om här nedan, att det finns en viss avund i det.
      Men det är ändå inte okej att bete sig på det viset. Tycker jag. :)
      kram

      Radera
    2. Absolut inte! :) Kram

      Radera
  4. Jag som förstår precis vad du menar fast jag är en musik galning. Jag mediterar när jag spelar gitarr...ja, det kan låta knäppt men så är det. Detta kom jag på alldeles nyss och det gör mig sååå glad. Tror inte att du ska ta det så allvarligt att de andra inte förstår. Vi vet ju att man kan kombinera och att det fungerar ypperligt. Stor Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter inte det minsta knäppt. Klart att musik kan vara meditation. Och ja, vi vet att det går att kombinera och att alla människor behövs.
      Fler behöver helt enkelt vara som vi ;)

      Radera
  5. Alltså, det är ju skitbra att ha en egen blogg där man faktiskt kan skriva exakt vad man vill och ingen kan hindra en! Möjligen kommentera då.. :)
    Vad gäller att uttrycka sig på bloggen så kan jag säga att jag har låånga och många funderingar över vad/hur jag ska skriva om vissa saker på min egen, det har blivit tyst ett långt tag, vill nämligen ändå inte bli ryckt i bitar för mina ord och åsikters skull!
    Helt otroligt att människor på din arbetsplats fäller så känslolösa kommentarer, jag menar de borde känna dig så pass att de också gläds över den du är och att du också genom att vara "annorlunda" faktiskt bidrar med nya vinklar på vad som kan vara gott i livet. Med varje ny människa kommer också nya möjligheter!
    Tystnad...detta ljuva som eftersöks av så många idag när det ständiga bruset från allt och alla tränger sig in som flytande olja i varenda vrå, tystnad som många betalar skyhöga summor för att få njuta hemma eller på resa. I tystnaden hör man allt det där som inte annars kommer till tals, allt det som skrämmer,pockar, lockar, vill fram. Förändring, förädling.
    Fortsätt, jag vet att jag inte behöver säga det, men ändå, du är så fin just som du är. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha, ja en egen blogg där man kan skriva exakt vad man vill är bra, men om jag ska vara ärlig så är det inte den här bloggen riktigt så, för då skulle jag nog ännu mer ärlig :) Men faktum är att jag sällan går igång på grejer som handlar om mig sådär som jag gjorde den här gången. Jag blir mer upprörd över orättvisor i världen. Det här känns ganska fjuttigt i jämförelse. Men som sagt, ibland är man ju inte mer än människa.
      Tack för dina ord Monika, jag hoppas att vi ses snart. Kram

      Radera
  6. Hoppas att det inte var jag som sa nåt dumt i barnaåren... men att skrika eller gråta till musik har ALDRIG varit min grej... Kommentarer som är svårtolkade är sura att få, ger mkt onödigt huvudbry. Hälsa kollegan att tystnad är bland det bästa som finns ! (Sen är det ju skillnad på att lyssna på musik eller att ha det i öronen hela tiden). Kram H.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det var inte du som sa det, det var flickan som började på S som sa det. Hon sa en hel del klumpiga saker till mig. So - no worry!
      Och visst är det skillnad på musik och musik och som sagt - jag har absolut ingenting emot musik, det var mer känslan av att exkluderas som triggade mig den här gången

      Radera
  7. Älskar musik. Men har blivit alltmer förtjust i tystnaden med åren. Eller med yogan. Eller en kombination. Strunt samma, det är skönt med tystnad. Också.
    Jag tänker att det du tolkar in i deras reaktioner kanske inte alls stämmer. Jag tänker att det kan lika gärna vara avundsjuka eller en längtan efter att våga vara annorlunda, även i det lilla. Att våga säga precis det man vill och känner. För min erfarenhet är precis så, jag har tolkat som du och sedan har det visat sig vara något annat. Man vet ju inte :) Kram hörru!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan det vara så, att det inte alls stämmer. Samtidigt känner jag mina kollegor ganska bra efter 12 år tillsammans och plockar oftast upp rätt energier.
      Men sedan är det där med att jag ofta triggas när jag känner mig exkluderad. Så det var det jag triggades av, inte själva musik-diskussionen.
      Kram tillbaka hörru! :)

      Radera
  8. Åh, dessa kollegor som kan förstöra så mycket. Efter ca 3,5 år med dålig chef & negativa kollegor har jag nu äntligen bytt och trivs - jag har verkligen insett hur dåligt jag haft det i flera år och det är det verkligen inte värt. Hoppas det löser sig för dig också inom kort!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!