Att våga ta det där yogasteget

Jag tänker en del på det här med att våga hoppa.
Att kasta sig ut.
Att ta steget.

Jag tänker ibland att jag aldrig gör det. Att jag alltid är den där duktiga flickan som bara följer med strömmen och gör som hon blir tillsagd. Det var också det jag sa till en väninna igår när vi pratade om det här, att jag liksom alltid är så tråkig som inte lyssnar på min egen sanning.

Men så senare, i duschen på kvällen, så slår det mig att det är precis tvärtom. Att jag hoppar en hel del.

Redan som femtonåring kände jag att jag inte passade in i den där vanliga gymnasiemallen och tog ett sabbatsår. Men inte för att åka som au-pair eller utbytesstudent utan för att bara vara. Jag var så evinnerligt trött på vardagen. På allt slit.

Så jag tog mitt pick och pack och flyttade till min kille i Västerås. Vi hade träffats under sommaren och efter bara några veckor kände jag att det var precis det jag behövde.
Året efter var jag tillbaka i skolbänken, mer redo än någonsin.  

Som dryga tjugoåring trotsade jag min lärare på medieutbildningen jag gick genom att skaffa praktikplats på en av Sveriges största morgontidningar. Han hade sagt att det var omöjligt, att den tidningen bara tog in praktikanter från Journalisthögskolan. Men jag och min kompis stegade dit, träffade redaktionschefen och gick därifrån med varsin praktikplats. Jag på huvudredaktionen, hon på en lokalredaktion.

Sedan hängde jag kvar där. Både som praktikant och projektanställd och vikarie. I många år. För att jag ville.

När jag så småningom hamnade i telekombranschen gjorde jag snabbt karriär för att jag mindes att min mamma sa att det var svårt att slå sig fram i den branschen. Så knappt trettio år satt jag som leveranschef för 15 personer. För att jag ville.

Det vågade jag också hoppa av ifrån när jag några år senare kände att jag inte mådde bra av det.
Jag minns min chef förvåning när jag även, några år efter det, tackade nej till ett fint projektledarjobb och sa att jag var ”nöjd som det var”.

Det är viktigt för mig att lyssna på min egen sanning. Att göra det som j a g mår bra av. Ibland blir det fel, jag tar ett snedsteg eller hamnar på villovägar men oftast vet jag vart jag är på väg.

Och nu är det dags för nästa steg.

De senaste veckorna har det gnagt i mig att jag måste leva min yogadröm fullt ut. Att verkligen v å g a det.
Att inte gå kvar i det här 75 %-iga telekomjobbet som jag egentligen inte alls vill ha (jag vill ha det på 60 % men det får jag inte). Att inte stagnera.

För som det är nu känner jag mig inte i balans. Det har jag inte gjort på över ett år. Ni som följer mig vet att det handlar om att jag jobbat alldeles för mycket eftersom det krävts av mig när min man blev arbetslös. Nu vill jag inte jobba så mycket. Alls. Jag vill yoga. Och sprida yogan.

Det första stapplande steget är egentligen redan taget. Och nu hoppas, hoppas, h o p p a s jag.