Början av missfall nummer ett

Tolv veckors graviditet. Första besöket hos barnmorskan avklarat. Tid för första ultraljudet bokat. En känsla av overklighet och lycka. Någonting annorlunda. En slags hemlighet som bara han och jag delar. Vårt liv ska bli ett nytt, något annat, en framtid. Vi vill berätta det för hela världen, men väljer att vänta till den största risken är över. Bara några dagar kvar.
Och så står jag där, på jobbet, och diskuterar något med min chef, och får plötsligt en vag känsla av mensvärk. Minns att jag stannar upp och känner efter. Var det verkligen....ja...nej, kanske...eller..njae..
Åker iväg på lunch på Djurgården. Med en kollega. En av de där varma sommardagarna. Med glittrande vatten och en Caesarsallad på tallriken. Mineralvatten. Solen i ögonen och några skratt. Och ännu en vag känsla av det där som inte borde finnas där.
Den vaga känslan blir snart en värk. Och blod. Några förrädiska droppar.
Och jag ringer barnmorskan som på ett alldeles för enkelt och självklart sätt deklarerar "det låter som början av ett missfall. Du måste vila".