Jag vilar. Jag ligger på soffan med värmedyna på magen och hoppas att värken ska gå över. Att blodet ska försvinna. Att jag nog faktiskt bara inbillar mig. Att jag bara är lite stressad, ja, så är det nog..
Men värken övergår i smärta. Och smärtan är värre än all mensvärk jag någonsin haft, tillsammans.
I efterhand vet jag att ett missfall kan skapa samma värkar som vid en förlossning. Bara det att en förlossning oftast är positiv. Det är inte ett missfall.
Jag yrar. Har så ont att benen inte bär mig. Jag vaknar mitt i natten och försöker ropa på min man. Men jag kan inte ropa, inte skrika, knappt ens gny. Jag har så ont. Jag kryper fram på badrumsgolvet tills jag inte orkar längre.
Och det är där han hittar mig.
När han ringer akuten säger sköterskan att de inte har plats för mig, att det enda de kan erbjuda är smärtlindring och en brits i en korridor. Jag vill inte ha en brits i en korridor.
Han baddar min panna och smeker min arm. Och gråter.
Jag vill bara dö.
Tårarna rinner nerför min kind. Jag vet inte vad man skriver i sånna här lägen men jag att du ska veta att dina ord berör och jag tänker på dig.
SvaraRaderamin blogg www.ivf.sprayblog.se
SvaraRaderacarnesir=anonymous said ovan
SvaraRadera