När solen inte värmer

Jag blöder i en vecka. Varje dag. Hela tiden.
Jag sjukskriver mig från jobbet. Berättar sanningen för en chef som inte alls vet vad han ska säga. Det hade räckt med en kram.
Gruppen undrar varför jag inte är där. Jag anger personliga skäl. Sedan ligger jag på soffan hela veckan. Minns inte vad jag känner eller tänker eller gör. Mer än att jag drar mig för att gå på toaletten, att bli påmind, hela tiden.
Min älskade vän C hämtar mig flera gånger och vi åker ut i solen på Ekerö, äter glass och jag ser hur hon anstränger sig för att prata om något annat, något enklare, något roligare. Hon lyckas. Men jag skrattar inte.
En av dagarna tar jag bilen och åker ut själv. Förbi Drottningholm där flaggan vajar i vinden och turisterna skrattar vid glasskiosken. Förbi golfbanan och kyrkan och ut på slingriga grusvägar där jag kör så fort att jag får stenskott på rutan och tvingas tvärbromsa bakom en traktor som jag hinner ikapp i en kurva. För ett ögonblick känns det som om jag lika gärna hade kunnat köra rakt in i den.