Och så får jag se mitt barn. Eller snarare delar av det. Det ligger där, som en mörk klump i mig, och läkaren frågar om jag inte har ont, att jag borde ha ganska starka smärtor eftersom det fortfarande är så mycket kvar av fostret.
Jag vet inte längre vad smärta är. Har aldrig känt mig mer tom. Men när jag går därifrån, i trappan med den röda mattan, på väg ut från mottagningen så knyter sig hela min kropp och ett ljud jag aldrig tidigare hört kommer ur mig, från någonstans i mig som jag inte visste fanns.
Då smärtar det.
Och latten på caféet på andra sidan gatan, i solen, har aldrig smakat lika illa.
Jag hittade just hit.
SvaraRaderaOch tyvärr måste jag säga att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver.
Jag har precis börjat blogga fast jag önskar att jag hade gjort det tidigare.
Inga barn vill komma till mig heller.
Jag håller nu på och försöker förstå hur jag ska leva vidare efter ett otroligt smärtsamt (fysiskt och psykiskt) missfall i vecka tolv.
Skönt med igenkänning, men trist att inte vara ett unikum i det här som jag inte önskar någon annan.