Jag är gravid några dagar varje månad. Det är dagarna innan mens, när jag hoppas att den inte ska komma. Då mår jag illa och inbillar mig att brösten spänner, att jag nog faktiskt ändå är gravid.
Mensen är alltid försenad, en dag, fyra dagar, en vecka. Det gör det omöjligt att planera och veta.
Det finns hjälp att få för ofrivilig barnlöshet. Jag har inte tagit till mig den hjälpen ännu. Allt sådant skrämmer. Jag vill leva. Vill att livet ska komma av sig själv.
Men nu gör det inte det.
Och till dess lever jag på hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!