Jag skrämde upp mig själv igår. Jag vaknade av en mardröm där jag precis förlorat barnet, hade värk i underlivet och sedan höll den i sig hela dagen. Dessutom glömde jag min folsyratablett och...ja, det blev för mycket. Det är för mycket. Jag har ett jobb som äter mig inifrån, jag pluggar en till två kvällar i veckan och jag flyttar.
Ibland undrar jag om jag inte ska ta till vara på den där omtänksamma läkaren som ändå erbjuder sig att sjukskriva mig de här kritiska veckorna.
För det är krititskt nu.
Fostret bildar viktiga organ och går något fel är det just de här veckorna, mellan nio och tolv, som risken för missfall är som störst. Att kroppen är funtad på det viset är egentligen fantastiskt, en gåva, men jag är ändå livrädd hela tiden.
Och ändå glad.
Skönt att höra att allt är bra!
SvaraRaderaOm du har ett erbjudande om sjukskrivning och inte mår bra av att jobba finns det väl ingen anledning att inte ta erbjudandet? Det är ju inte som att du smiter undan på någor sätt...