Det är helg. Jag har några timmar över. Det är bara jag hemma. Lugn och ro. Och en chans att läsa på lite extra om det som upptar mest av min oro nu.
På Vårdguiden läser jag att upprepade missfall är ovanligt.
"När en kvinna haft minst tre missfall i följd talar man om upprepade missfall. Det är mycket ovanligt. Knappt en procent av de par som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall".
Att jag och min man tillhör de där en procenten är möjligt, några ska ju göra det, men det känns som om vi haft vår beskärda del, att det är dags för oss att bli föräldrar nu.
Jag är fortfarande i vecka sju. Fostret börjar bilda fingrar och tår. Livmodern är stor som en clementin. Och jag blir yr när jag står still för länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just din tanke, den är viktig!