När jag följer flera andra bloggar om barnlöshet och längtan, om smärtan och kampen så kan jag skämmas för att jag är gravid. Att jag faktiskt har lyckats. Att min kropp har gett mig den stora gåvan.
Och ändå är det så förbannat svårt, tufft, tungt och ibland nästinill kvävande att inte veta hur det blir.
Jag känner på mina bröst många gånger om dagen, bara för att vara säker på att de ömmar sådär som de ska. Jag ler när jag mår illa, eftersom det talar om att hormonerna springer omkring därinne och har det bra och jag tackar det där jag tror på för att jag fortfarande är gravid.
Och ändå finns rädslan och oron ständigt där. Rädslan för att just det där sticket betyder att det är över. Oron för att gå igenom samma sak ännu en gång.
Att börja om. Igen.
Skäms inte! Du är verkligen värd det här!
SvaraRaderaFast jag vet precis vad du menar. När jag var gravid tyckte jag att det var så väldigt fult. Jag berättade inget för någon, bara för att jag vet hur hemskt jag tycker att det är att få höra om graviditeter och tvingas gratulera.
Min kurator sa i alla fall något ganska bra, som i alla fall inte jag hade tänkt på innan.
– Ifall du inte får vara stolt och glad över din graviditet så förminskar du alla de som kämpars kamp, att kämpa för något som inte är värt att vara glad för kan ju inte vara värt mycket.
Dagens blogg-dikt skrev jag när jag var gravid första gången...
SvaraRaderaNej, jag ska nog inte skämmas. Men ni vet vad jag menar...
SvaraRaderaStina - tack för titten och välkommen tillbaka!
Jenny - jag älskar din dikt. Den satte ord på mina känslor