Jag vet vad det beror på. Det är okej. Jag vet att det går över. Men ändå.
Jag är så trött på att vara trött.
Min energi går åt till att hålla ögonen öppna på jobbet, att leverera det jag ska, vara social och kreativ.
Men sen finns det inte så mycket kvar.
Jag kommer hem vid 18 och önskar att jag kunde ta den där långpromenaden vid Mälaren, praktisera yoga, meditera eller träffa en kompis över en latte i stan. Och allra helst - ta tag i röran i nya lägenheten. Men jag orkar inte. Jag är hungrig och måste laga mat. Och efter det somnar jag i soffan. Sen släpar jag mig upp för att duscha och plocka undan det värsta. Sen blir det te. Och så somnar jag i soffan igen. Och då är klockan inte ens 22.
Sen somnar jag på riktigt. I sängen.
Och så där håller det på.
När jag inte sover eller äter så springer jag på toaletten och kissar. Eller så gråter jag. För att jag inte hittar rätt pajform. För att det snöar ute. För att jag tappat en handske. För att jag glömt passerkortet hemma. För att det inte finns någon parkeringsplats kvar utanför kontoret. För att jag känner mig som en heffaklump. För att jag inte kan knäppa mina byxor. För att världens barn lider, blir kidnappade och mördade. För att jag är rädd att jag ska fastna i det här tillståndet. För att jag är rädd för att bli mamma, att bilda en familj, att uppfostra ett barn. För att jag är rädd för att jag inte får bli mamma, bilda en familj, uppfostra ett barn
Puh
Men vad fan - det är övergående och jag har faktiskt en liten sötis i magen. Hormonerna glömmer det ibland.
Jäkla hormoner
Vad lustigt, jag skrev om min trötthet bara några minuter efter att du skrev om din, ovetande om att du gjort det.
SvaraRaderaJag har bara varit såhär trött ett par dagar, du har ju haft det så länge nu. Men så är ju orsaken till din trötthet väldigt, väldigt positiv!
Och tänk er då att redan ha en vildbasse + vovve hemma...
SvaraRaderaTa tillvara på tiden som gravid. De här månaderna är sista gången i livet då du står i centrum och det bara handlar om dig. Sedan kommer du alltid i andra hand.
SvaraRaderaErika - Jag ser det inte riktigt som att jag ska komma i andra hand, för alltid och evigt efter att jag fått barn.
SvaraRaderaSå ser inte jag på livet.
Jag kommer att sätta både bebisen, bebisens pappa och mig själv i centrum. Att ge upp mig själv, helt, för en annan individ skulle jag inte bli lycklig av. Jag måste må bra för att vara en bra mamma.
Sedan är jag medveten om att livet förändas och att min bebis kommer att vara ALLT för mig och att jag skulle dö för den, men det handlar inte om att komma i andra hand. Det är en annan grej.
Självklart är det så, helt rätt, men sen sitter man ändå en dag och grinar på golvet i tvättstugan och är så trött så trött så trött och har inte duschat på åtta dagar och glömt att kamma håret idag och VARFÖR kan ingen fråga hur jag mår-tankarna snurrar i huvudet. Då gäller det att komma ihåg vad det handlar om (och det gör man oftast).
SvaraRaderaÅ vad roligt skrivet. Det exakt så det är! Hoppas tröttheten snart ger med sig...jag har iof. varit trött de senaste 28 åren - gravid eller ej. Hahhahhahah... :-)
SvaraRadera