Det som förut var så självklart, spontant, galet och ibland alldeles, alldeles vanligt har helt plötsligt blivit något annat, något mer mindre självklart. Med det inte sagt att det inte är spontant, galet och alldeles, alldeles vanligt, det är bara....annorlunda.
Först reagerade kroppen av rädsla för att något skulle gå fel. Då fanns inte sex med i bilden överhuvudtaget. Sedan kom illamåendet och bara tanken på att krumbukta omkring naken i en säng eller på golvet, i soffan eller bilen eller var som helst, kändes inte det minsta lockande.
Därefter kom den stora tröttheten. Då fanns inga tankar på sex överhuvudtaget. Det enda sängen (och allt annat också för den delen) inbjöd till var att sova, och sova och sova.
Ett tag var jag rädd att det skulle fortsätta så. Att kroppen aldrig mer skulle känna lust. Att känslan inte skulle komma tillbaka förrän barnet var fött, färdigammat och redo att gå. Typ.
Nu, snart fyra månader senare har jag vaknat och inser att känslorna finns där. Ganska starkt till och med.
Så nu har jag krumbuktat omkring. Flera gånger. Och även om det är annorlunda nu så är det fortfarande spontant, galet och alldeles, alldeles.....underbart.
You go girl!
SvaraRadera