Det här med val

Det var Nina Björk och Jenny Morelli som fick mig att landa mer i den där känslan som jag onekligen burit omkring på ganska länge utan att egentligen vara medveten om vad den handlade om. Känslan av ren skräck för att ta mig vatten över huvudet.
För jag är ju så grymt bortskämd med att kunna välja här i livet. Jag ser ingenting som en kamp utan jag väljer. Men jag kan inte välja mitt barn. Det kommer till mig, sårbart och naket och med en egen personlighet. Och sen är det bara att gilla läget.
När jag inte gillar mitt jobb så byter jag. När jag tycker att någon tar för mycket av min energi så byter jag ut den personen mot någon annan. Om jag inte vill äta blodpudding så gör jag det inte.
Ständiga val.
Men jag kan omöjligt välja bort mitt barn. Det finns där, hela tiden. Och vad kommer att hända med mig då?

Jag skriver det inte som en ren skräck, mer som en reflektion.

För visst fan är det sant.