Social kompetens

Jag har haft en grymt jobbig situation på jobbet de senaste dagarna. Den har tagit musten ur mig helt. Den har även fått mig att fundera över hur min knodd kommer att bli. Personlighet. Temperament. Funderingar. Känslor.
Vi anställde en konsult för sex veckor sedan. Vid första intervjun dissade jag honom helt. Tyckte att han gav ett osäkert och lite udda intryck. Min chef däremot, som också var med vid intervjun, tyckte att han verkade cool med sitt egna skivbolag och mer eller mindre våghalsiga idéer. För att vara på den säkra sidan lät vi en annan kollega, tjejen som skulle jobba med honom, träffa honom. Hon gillade honom.
Så då bestämde vi oss för att ge honom en chans.
De första dagarna gick det bra. Sen började stämningen i gruppen att förändras. Det märkte varken jag, i egenskap av teamleader, eller min chef, men de andra i gruppen var mer eller mindre irriterade på hans manéer och konstigheter.
Sedan eskalerade allting och när vi körde ett avstämningmöte med var och en kom det fram att ingen var nöjd med honom.
Då agerade vi genom att prata med honom. Vi bad honom också att ta alla frågor med oss, att inte blanda in någon annan. Det ville han först inte. Han ville "sitta ned i en ring och prata ut om det som hänt", för så hade de gjort på ett annat företag där det hänt samma sak. Vi förklarade att han var konsult, att vi inte har tid eller resurser att ägna oss åt det Det låter hårt, men anledningen till att vi har konsulter är just att vi behöver hjälp vid arbetstoppar. Eventuella problem betalar vi inte för. Hårt och kallt och omänskligt, men konsulterna är medvetna om det när de blir anställda. Det är bemanningsföretaget som tar hand om det, inte vi.
Till sist sa han att han förstod och lovade att bara ta sina frågor med oss.

Sedan blev allt kaos.

Istället för att ta sina funderingar med oss gick han på gruppen i alla möjliga pinsamma situationer. Jag fick avstyra en diskussion på en lunch och var sedan oerhört tydlig mot honom efter det. Men det sket han i. Istället ställde han till med en scen på pendeltåget hem där han mer eller mindre ställde alla i gruppen mot väggen och frågade varför de inte tyckte om honom.

Dagen efter sa vi upp honom. Han fick förmiddagen på sig att rensa upp, sedan skulle hans kontaktperson från bemanningsföretaget komma över och avsluta allting. Återigen bad vi honom att sköta det snyggt.

Det sket han också i. Han fortsatte sätta gruppen i pinsamma situationer och under lunchen sa han högt, till mig, inför alla andra,att han grubblat hela natten över det som hänt och att hans liv var slut nu. Och så fortsatte han säga att vi gjorde ett misstag, att han var den bästa i hela gruppen och att han skulle bli en bra ersättare till mig när jag går på föräldraledighet.
Redan innan det hade han lämnat en lista med idéer om hur han kunde sköta gruppen på ett effektivare sätt.
Vi var benhårda. Jag var till och med tydlig när jag sa att han inte fungerar i gruppen, att personkemin inte fungerar, att vårt företag inte är rätt för honom.
Då frågade han om han inte kan få jobba som säljare istället.

Det är inte det att han inte passade inte. Han var totalt socialt inkompetent.

Och idag funderar jag över hur mitt barn kommer att bli. Jag kommer att älska det oavsett, men jag vill ju verkligen att ungen fungerar i livet.