Imorse fick jag inte på mig mina strumpor. Jag satt på sängkanten och insåg att jag varken kunde böja mig framåt eller åt sidan eller ens dra upp benet. Inte heller fungerade det att sätta upp benet på en stol för då var magen i vägen när jag skulle böja mig nedåt.
Så nu fattar jag vad alla snackat om i alla månader, att det faktiskt är otympligt med den här magen. Det är bara det att jag inte riktigt fattat det. Det gick liksom så fort. Från ingenting till typ allting. Jag vaknade en morgon förra veckan och insåg att nej, nu är det någon annan som tagit över min kropp, helt.
Och det känns annorlunda, häftigt, skrämmande och helt fantastiskt. För nu närmar det sig. Jag har gått in i vecka 35 och får hädanefter be min man att hjälpa mig med strumporna på morgnarna.
Tricket är att vara vig som en kinesisk elitgymnast och dra upp knät så långt ut i sidan du kan, så att du som genom ett trollslag når ned med händerna under magen och snabbt som ögat trä på ena stumpan. Och så ta sats och göra den andra på en gång. Lycka till 8-D
SvaraRaderaUnderbart! :)
SvaraRaderaNu är jag visserligen två veckor efter dig men jag lyckades nyss få på mig stödstrumporna alldeles själv ... Visserligen med gråten i halsen och svårt illmåenda p g a ihopklämd mage, men i alla fall. Förmodar att J får hjälpa mig inom ett par veckor ...
SvaraRaderaKram! /Poppius-Anna
Börjar få samma problem! Får typ hålla andan och ta sats när skorna ska knytas :-)
SvaraRadera