måndag, september 25, 2006

Det där första samtalet...till förlossningen

Igårkväll ringde jag mitt första samtal till förlossningen. Jag upptäckte att jag blödde från underlivet och att jag dessutom gjort det en stund. Blev alldeles iskall av skräck. Till råga på allt kunde jag inte känna att bebisen rörde sig.
Barnmorskan som tog emot mitt samtal lyckades lugna mig. Hon skrattade gott när jag, efter att hon frågat om vi haft sex, sa "nej, vi har inte gjort nåt sånt".
Och det hade vi inte heller. Inga vilda lekar, på något sätt, bara en lång bilresa som gjorde att jag fick både sammandragningar och ont i ryggen. Det var därför jag blev extra orolig.
Hon bad mig avvakta tills efter natten.
Så jag hade svårt att sova. Vaknade flera gånger och gick på toaletten för att konstatera att blödningen fortsatte. Eftersom jag inte kände bebisen röra sig kunde jag omöjligt sova utan gick runt runt i lägenheten, drack iskallt vatten, puffade på magen, pratade med magen och blev till sist nästan övertygad om att bebisen bestämt sig för att inte längre leva eftersom jag, i ett svagt ögonblick tillsammans med en kompis två galna småbarn, utbrustit "nej, jag vill nog inte ha barn".
Men så, tidigt tidigt i morse, fick jag den där kraftiga sparken. Och flera efter det.
Då grät jag, och lovade mig själv att aldrig tala illa om barn igen.
Nu är blödningen mer en brunaktig flytning och efter att ha pratat med min barnmorska så inser jag att det nog, förhoppningsvis, bara är sköra slemhinnor som bråkar. Så jag ska vila och ta det lugnt idag. Vilket inte blir några problem. Jag jobbade min sista dag i fredags och nu är jag hemma fem veckor innan beräknat förlossningsdatum.

Nu hoppas jag att blödningen slutar helt och att bebisen sprattlar vilt. Och att allt är bra. Och fortsätter vara det.

9 kommentarer:

  1. Hej vännen!
    Jag förstår om du blev orolig! Fy vad jobbigt det måste ha känts att tro att något är fel. Kanske är det stress och den långa bilresan som påverkat dig. Det var jättetrevligt att träffa er i lördags, men nu måste du nog vara hemma och bara ta det lugnt. Man kan ju omöjligt veta hur mycket påfrestningar kroppen tål. Inte kunde du veta att detta skulle kunna inträffa. Vad bra att du ringde medetsamma och pratade med en barnmorska. Jag sänder en liten vakande ängel till dig som ska se till att du och bebisen ska må bra tiden ut (och sen också såklart). Sköt om dig nu och njut av de återstående veckorna. Du såg så oförskämt pigg och fräsch ut i lördags att jag inte kunde sluta förundras :-). Vilken otroligt mysig mage, den klär dig verkligen. Jag ser jättemycket fram emot att träffas lite oftare och att få se din lilla bebis när den tittat ut :-). Skickar en stärkande bamsekram till dig min vän

    SvaraRadera
  2. Oj, du kände alltså inte bebisen sparka heller! Hade jag vetat det hade jag skrivit ett annorlunda sms igårkväll. Nu förstår jag ännu mer hur jäkla orolig du måste ha varit. Och jag förstår vilken lycka och lättnad det måste ha varit när sparken äntligen kom!
    Och så får jag instämma i det Annelie skriver; att du ser så fräsch ut och att magen är fin och att du måste ta det lugnt!

    SvaraRadera
  3. Skönt att det inte blev något mer, förstår att du måste blivit jätteorolig!!! Hu. Det är ingen lek, man känner sig så ensam. Speciellt om lillplutten därinne vägrar röra på sig.

    Extra skönt då att du slutar att jobba nu också. Jag gick också hemma i fyra veckor innan delivery. Skulle "bara" ha blivit tre, men gick en vecka över tiden. Det är välbehövligt! Njut.

    SvaraRadera
  4. Skönt att allt var bra. Både med lilleman och med junior så var jag på extrakontroll hos mvc eftersom jag tyckte att de var för stilla på slutet. Jag tror bebbena vilar inför det avgörande ögonblicket. Dessutom är det ju rätt trångt om utrymmet nu. Ta det lungt. Blunda och känn efter noga, så kommer du alltid känna att det buffar lite. T ex kan du duscha, det piggar upp magen och de brukar röra sig då, även på slutet.
    Och om du undrar hur du känner att det är dags: När du får den värsta mensvärk du någonsin haft i hela ditt liv - då är det nära. Innan dess - bara att vara lugn och andas.

    SvaraRadera
  5. Jag förstår hur hemskt detta måste ha känts. har upplevt ngt liknande, men inte riktigt som du. Allt var nu gott och det var toppen!!
    Hallå, bebis!
    Du får inte glömma att sparka mamma!

    SvaraRadera
  6. Åh, nej vad otäckt! Huvva. Skönt att allt var bra tillslut.

    SvaraRadera
  7. Hoppas att allt är bra nu!

    Du kommer åt min blogg (om det inte är något fuffens med den) det är bara min profil jag gjort lite hemlig.

    Bloggen finns här.

    SvaraRadera
  8. Allt är bra nu. Blödningen har upphört.
    Men jag vet inte om jag känner mig särskilt fräsch, tror att hemligheten heter Becca, den grymt bra cremerougen som jag tror bara finns att köpa på MrsH. Än så länge. Men den gör underverk.

    Tack alla!!!

    SvaraRadera
  9. Åh fy vilken rysare! Så skönt att bebis gjorde sig "hörd" tillslut och att blödningen upphört. Förstår verkligen att du blev så orolig. Kram till dig och magen!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!