måndag, oktober 30, 2006

Första mötet med Signe

Värkarna tilltog under torsdagskvällen, den 19 oktober. Vid halv åtta på kvällen kom de med tio minuters mellanrum. Jag satt vid teven och andades igenom dem. När min man kom hem en timme senare var värkarna tätare. Vi klockade dem tillsammans. Sedan eskalerade det och jag insåg att det hade satt igång på allvar. Ringde till förlossningen eftersom jag tyckte att blödningen blivit rikligare. De sa att det med största sannolikhet var slemproppen eller till och med intialblödningen som startat, bad mig att andas, duscha varmt och höra av mig när värkarna tilltog.
Tillbringade natten med att andas, andas, andas, andas, duscha varmt, varmt och få massage av min man. Han klockade även värkarna som nu kom mellan tre och fem minuters intervaller. Vid tre-tiden ringde han till förlossningen för att höra sig för om tillgång på plats. Då visade det sig att KS hade helt fullt. Det gjorde mig en aning orolig, men jag hade samtidigt fullt sjå med att parera smärtan genom min andning.
Även om värkarna kom regelbundet och tog i mer och mer så upplevde jag att natten gick ovanligt snabbt. Helt plötsligt ljusnade det ute och jag insåg att jag till och med var hungrig. Så mellan alla värkar lyckades jag äta en stadig frukost bestående av havregrynsgröt, ägg, fullkornsbröd och ett stort glas färskpressad juice. Sen kom det en värk som gjorde att jag insåg att jag ville åka in till BB så snart som möjligt. När jag pratade med barnmorskan i telefonen hade jag fullt sjå med att hålla kvar luren samtidigt som jag andades.
"Det låter som det är dags för dig att komma in nu vännen", sa hon. Och vi lyckades få den allra sista platsen på KS.
Och in åkte vi. Jag halvlåg i framsätet med kuddar framför, under och bakom mig. Och andades.
Och sedan fortsatte jag att andas hela dagen. För när jag undersöktes, halv nio på morgonen, visade det sig att jag var öppen fyra centimeter och att det var dags att få en plats på Lilla enheten på KS. Var glad att vi hamnade där, en liten enhet med bara några få platser och engagerad personal.
Och på något underligt vis kändes det helt naturligt och verkligt att faktiskt vara där, ett steg närmre.
Vi togs emot av barnmorskan Torunn och hennes undersköterska. De läste vårt förlossningsbrev, kopplade mig till CTG och konstaterade att både jag och bebisen mådde bra.
Sedan följde några coola timmar då jag fortfarande bar mina egna kläder, andade mig igenom varje värk, fick några akupunkturnålar och vandrade omkring i förlossningskorridoren och pratade med nyblivna föräldrar och gladdes åt deras små underverk till bebisar. Visste att jag var ett steg närmre min egen bebis för varje andning.
Jag öppnade mig en centimeter i timmen fram tills jag var öppen 7 centimeter. Då ville inte kroppen längre. Barnmorskan rekommenderade att man skulle sticka hål på fostervattnet. Vi följde rekommendationen.
Då kom all smärta. På en och samma gång. Och jag fick aldrig lustgasen att fungera. Den gjorde mig yr och illamående och jag klarade inte att parera det där med att ta den innan värken kom eftersom värkarna kom gång på gång, utan minsta paus för vila och avslappning.
Efter att ha försökt i en timme bad jag om att få epidural. I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag helst ville klara mig utan det, men för att orka kände jag att jag ville ha smärtlindring.
Samtidigt som det gjorde väldigt ont hade jag ändå kontroll under hela förlossningen. Jag upplevde aldrig att jag flöt iväg och tappade greppet. Inte heller blev jag okontrollerbar och började skrika konstiga saker.Jag skrek inte överhuvudtaget utan andades och stönade mig igenom varje värk.
Den första narkosläkaren misstänkte dock att hon stack fel när hon lade epiduralen. Jag orkade inte bry mig om det då utan väntade bara in nästa läkare som kom en halvtimme senare. Just då var smärtan som jobbigast, men när bedövningen började verka kände jag att jag hade bättre fokus.
Och strax därefter kom den allra första krystvärken. För att minska risken för att spricka hade jag, i förlossningsbrevet, bett att få bli insmord med mandelolja samt att man höll varma handdukar mot underlivet. Nu var det även barnmorskebyte och vi togs om hand av barnmorskan Helena och hennes alldeles underbara undersköterska Susanne.
Krystandet överrumplade mig med all sin kraft. Och Signe ville inte riktigt komma ut. Jag krystade i över en timme. Satt i förlossningssängen och pressade mina ben mot Helena och min man samtidigt som Susanne baddade min panna och bröst med varma och kalla handdukar och samtidigt pressade mitt huvud nedåt vid varje krystvärk.
Min man såg Signe i en hel timme innan hon äntligen tittade ut. Och han coachade mig genom varje värk. På något sätt lyssnade jag mer på hans röst än på barnmorskan. Det var han som påminde mig om att trycka på nedåt, att andas och att inte ta i på fel sätt. I början hade jag svårt att hitta rätt teknik, men med hjälp av min mans kom-ihåg-kunskaper från Profylaxkursen så löste vi detta tillsammans. Krystvärkarna gjorde aldrig ont. De var mer en brännande känsla som gjorde mig oerhört koncentrerad och fokuserad. Närvarande.
Just närvaro är nyckelordet för hela förlossningen. Närvaro från både mig och min man.

Och 16:58, fredagen den 20 oktober, välkomnade vi vår dotter Signe Elise till världen.
Hon låg där, insmord i fosterfett, på mitt bröst och tittade på oss med stora, stora ögon. Då stannade världen, och allting annat, och den känslan kommer aldrig, någonsin tillbaka. Den var vår, den alldeles nyblivna familjens första känsla.

14 kommentarer:

  1. Stooooooooooooooort grattis. Sitter här och ammar min lilla Alice och gråter samtdigt. Underbart att läsa! Välkommen till en ny värld!

    SvaraRadera
  2. Helt underbart skrivet vännen. Jag känner att jag nästan var där med dig. Bilden av hela förloppet blev så tydlig och jag är helt betagen. Helt mållös. Vilka krafter det handlar om. Det som sker är verkligen utom allt annat. Jag tror att det finns två tillfällen i livet när tiden bara stannar. När någon föds och när någon dör. Allt annat blir plötsligt oviktigt och vi inser att det finns så mycket mer. Jag är helt fascinerad och imponerad av hur bra du hanterade hela situationen. Du är verkligen en riktig kämpe, min hjältinna. Jag hoppas att jag en dag med samma inlevelse kan berätta för dig om min upplevelse av samma sak. Jag drömmer om den stunden med skräckblandad förtjusning. Med din historia i bagaget känner jag mig på något sätt peppad. Tack! Tänker på dig och ser fram emot att läsa kommande inlägg. En stor kram till min hjältinna!

    SvaraRadera
  3. Åh, så härligt! Fin förlossningsberättelse. Härligt att allt gick så bra och hon är verkligen FIN, eran flicka. Är det Signe som tilltalsnamn, eller Elise?

    SvaraRadera
  4. Jag sitter och gråter..........Så vackert!

    SvaraRadera
  5. Alldeles tagen! Wow!

    SvaraRadera
  6. Men kära vännen - jag har ju sagt att epidural är himmelriket på jorden. Skönt att du tog den till slut. Det låter som om du hade ett kämpigt dygn. Men det är det värt. Kram.

    SvaraRadera
  7. Jag började minsann också gråta när jag läste (trots att jag ju redan visste en del om hur förlossningen gick till).

    SvaraRadera
  8. Åh, du skriver så underbart!

    SvaraRadera
  9. Grattis! Har du läst barnmorskebloggen, skriven av bm Helena på någon av stockholms förlossningskliniker? Det kanske är din Helena!

    http://blogg.aftonbladet.se/2636

    SvaraRadera
  10. Vilken härlig upplevelse! Det är nåt magiskt över hur man tappar tid och rum under förlossningen. Krystade också över en timme, men det kändes banne mig mycket snabbare – man är så otroligt fokuserad, eller hur? Vad skönt att allt gick så bra och att ni mår bra!

    SvaraRadera
  11. VIlken fin berättelse! Vad duktig du var som klarade det hela så bra. Jag ska tänka på dig när det är dags för mig :-) De sista meningarna du skrev rörde mig till tårar...

    SvaraRadera
  12. Oj - bra skrivet! Nu längtar jag riktigt efter min förlossning ... som jag hoppas blir snart!

    (Fast undrar om jag har Sverigerekord i krystning sedan förra gången: 4 timmar. Inget jag tänkte försöka slå denna gång :-) )

    SvaraRadera
  13. Min stora lilla värld - jisses, FYRA TIMMAR?!?!? Jag visste att det var kämpigt, men detta måste bara vara Sverigerekord. Nästa förlossning blir MYCKET bättre, det håller jag alla tummar och tår för

    Alla andra - TACK för värmande ord och engagerade kommentarer
    Ett extra grattis till frökenkaos lilla Alice :)

    SvaraRadera
  14. Å vad fint, nu gråter jag och återupplever min egen förlossning om igen (snart 5 månader sedan). Jag krystade också i över en timme men till slut blev det sugklocka eftersom min lille plutt var så stor och envis (4110 gram, 54 cm).
    Vad det är fantastiskt att föda barn. Vilken kraft vi kvinnor har!
    hälsningar från Josefin och Alvin (har läst din blogg i någon månad nu, Josefin alltså, inte Alvin...)
    ps: finns du på familjeviv?

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!