Lika verkligt som det var igår, lika overkligt är det idag. Därför undrar jag om jag någonsin förstår att jag faktiskt ska föda ett barn.
Jag trodde att det var var dags igår, eller att det i alla fall började närma sig. Stod vid köksbordet när jag plötsligt kände att jag blev alldeles varm mellan benen. Tittade ner och insåg att det rann vatten på golvet.
Pofh!
Den första minuten stirrade jag. Den andra minuten andades jag. Den tredje minuten gick jag på toaletten. Den fjärde minuten ringde jag till förlossningen som rekommenderade att jag kom in eftersom det lät som misstänkt vattenavgång. Den femte minuten ringde jag min man. Och fick inte tag på honom.
Sedan gick några minuter. Vet inte hur många. Ringde min man igen. Inget svar. En viss irritation började komma krypandes. Gillade inte den, och inte heller det faktum att mina ben började kännas sådär härligt mjuka och svaga som de kan göra innan jag svimmar.
Så jag ringde min vän M. Hon bor några minuter ifrån mig och var i mitt kök på nolltid. Rustad med kamera och frukt och vatten. Då skrattade jag och sa att det nog inte var så bråttom.
Men till förlossningen åkte vi. Strax innan huvudentrén stannade jag upp, tog M i armen och sa "nej, jag är inte redo för det här, det känns helt bisarrt". Väl på mottagningen fick jag träffa barnmorskan Helena som fick mig att känna mig både lugn och trygg. Efter beskrivning av vad som hänt fick jag lämna urinprov och så kopplades jag till CTG, för övervakning av bebisen. Eftersom inget mer vatten kommit gjordes även en vanlig undersökning. Då hade min man kommit, hyfsat cool och sansad, och M åkte hem.
Undersökningen resulterade i att barnmorskan blev osäker på om det var vatten eller bara en ovanligt riklig flytning och läkare tillkallades. Med läkaren följde även en läkarstudent.
Så där låg jag, i en gynstol, medan tre personer kontrollerade mitt underliv. Om det hade känts bisarrt innan så kändes det rejält overkligt just då. Dessutom insåg jag att jag måste träna betydligt mer på avslappning om jag ska palla en förlossning.
Läkarundersökningen kunde inte heller besvara frågan om det var vatten eller flytning, så vi ordinerades en timmes promenad för att sedan komma tillbaka för ytterligare en kontroll.
Sagt och gjort - vi vankade omkring i en timme, gick tillbaka, undersöktes och misstanken om vattenavgång avskrevs.
Men jag lovar - idag går jag omkring med en rejäl binda, för om det där var en rejäl flytning, då undrar jag verkligen hur vattenavgången kommer att vara...
Hej gumman! Nu börjar det hända saker. Inte kunde du veta om det var vattenavgång eller ej. Det kan man nog omöjligt veta förrän det inträffar på riktigt. Vad jag har läst och hört räcker det inte med en binda då :-) men det kan också vara så att det sipprar och då är det säkert att föredra. Jag har ju inte varit med själv, men läser om allt som har att göra med graviditet och förlossning. På något sätt vill jag veta allt för att vara så förberedd som man kan. Varje morgon går jag in på din blogg nu för att se vad som hänt och det är så spännande. Jag säger lycka till nu ifall att det kommer igång snart. Man vet ju aldrig :-). Det kommer att gå så bra och ni kommer att vara världens lyckligaste med världens sötaste i famnen. Vilken lycka! Tänker på er! Stor kram!
SvaraRaderaÅh vad spännande! Hoppas det kommer igång av sig själv sen och att du bara pluppar ut ungen!
SvaraRaderaNejjagharintekollatpånågraläskiga
förslossningsvideos ;)
Heja heja, nu händer det grejer! Även om det inte händer något på några dagar, så lär du ju inte gå fyra veckor över tiden liksom. Härligt! Spännande, spännande.
SvaraRaderaOjojojojjoj, vad spännande! Jag hade nog reagerat som du. Har en massa "hjälp jag är inte redo-tankar" just nu... Nu måste du hålla oss underrättade här för nu är det spännande! Kram! Ps. Tack för påminnelsen om vikten av att träna avspänning Ds.
SvaraRaderaDET kan man kalla en riklig flytning! Så att det blir blött på golvet! Annars har jag mest hört att de på förlossning brukar misstänka en för att kissa på sig en skvätt och tro att det är vattnet som går ... Nu börjar det bli spännande!
SvaraRaderaPåminner mig själv att bädda sängen med några extra handdukar under underlakanet för att rädda den svindyra bäddmadrassen, om ...
:-)
Konstigt att de tror att det är en flytning, de brukar ju ligga kvar i trosorna, inte hamna på golvet...
SvaraRaderaVattnet har aldrig gått för mig, utan de har stuckit hål på blåsan på förlossningen, och gissa om det rinner vatten... Som att hälla två karaffer med vatten rakt ut på golvet.
Jag fick också den där "nej-jag-vet-inte-om-jag-verkligen-vill-gå-igenom-det-här-just-nu-känslan, undo, undo, undo" men väl på plats så sköter det sig självt.
Samt att jag höll på att slå ihjäl maken för att han inte alltid hade mobilen på, trots att det var nära i tiden.
PS. Visst är det coolt att få säga "min man"?
Nu är det nära. Max två-tre dagar.
mitt liv precis... nej, man vet aldrig när det sätter igång. Det är först nu jag börjar känna att det faktiskt kan ske, när som helst
SvaraRaderalena- ja, att bara pluppa ut ungen låter bra, kan man få önska det tro? :)
karin - jag vet, det är skitspännande! O läskigt!
jenny - japp, TRÄNA PÅ säger jag bara!!! Du har ju lite tid kvar
anna - ja, var försiktig. Man vet aldrig...
erika - ja, precis så sa jag också, kändes nästan som om de inte trodde på mig. Men kanske trodde de, precis som Anna skrev ovanför, att jag pinkat på mig.
och ja, det är coolt att säga min man :)
Så du tror att jag föder inom två-tre dagar. Ja, vi får se....Jisses