Drygt en vecka kvar...

Vad är väl en vecka av ens liv. Den kan vara alldeles långtråkig, grå, trist, ensam och alldeles, alldeles...underbar.
För trots att jag sover illa på nätterna (och antingen vaknar av förvärkar, bortdomnade händer eller stelhet i svanken) knappt kan äta något (eftersom jag mår illa av att alla organ trycks ihop), får ont i magen så fort jag ska böja mig framåt och nedåt (vilket gör att jag helst inte tar på mig strumpor eller skor i onödan), inte ger mig ut på några längre strapatser eftersom jag är konstant kissnödig (och i och för sig har lärt mig var det finns fräscha toaletter att använda, vart jag än ska) och inte trivs i så mycket annat än myskläder och omlottklänningar (eftersom allt annat sitter åt eller är för litet) så måste jag säga att det här är en alldeles underbart lyxig tid.
Världen liksom stannar upp ett tag medan jag vaggar mellan kök, arbetsrum och vardagsrum och läser, dricker latte, skriver några sidor på min uppsats om utvecklingspsykologi, ser en film, läser några rader i en bok, pratar i telefon, fikar med en kompis och kanske, kanske ger mig in till stan för att uträtta ett ärende.
Bebisen kan börja sin resa när som helst, men jag vet inte om jag är helt redo än.