lördag, november 11, 2006

Boobisar

Det gör ont. Det tar tid. Det är krävande. Men det är också helt fantastiskt.
Att amma.

Det mesta handlar om mina bröst just nu. När jag inte ammar så ska de masseras och smörjas in och lufttorkas och värmas. Dessutom pratar alla om mina bröst. Det känns som om de är till allmänt beskådande och att de flesta tycker att det är helt okej.
Jag tycker inte det.
För mig är amningen fortfarande en stund mellan mig och Signe och jag har svårt att amma inför andra. Det gör att det blir lite besvärligt med besök. Tack och lov har vi lyckats styra in våra nyfikna vänner och familjemedlemmar mellan amningarna. Jag blir stressad annars. Och då låser sig allt.
Amningen har nämligen inte varit självklar för mig. Och är det fortfarande inte.
I början kunde jag inte amma ordentligt eftersom jag hade så ont efter epiduralen och inte klarade av att hjälpa Signe. Det resultrade i såriga och ömma bröstvårtor eftersom hon låg fel vid bröstet och inte sög med rätt teknik. Dessutom klarade jag bara av att ligga ner och amma vilket gör att jag fortfarande inte har fått in rätt teknik när jag sitter. Önskar att jag klarade att sitta att amma, det verkar så mycket enklare eftersom man kan göra det var som helst.
Sedan använder inte Signe mina bröst enbart till mat. De agerar napp också. Och efter tre timmars konstant sultande gör det ONT i brösten. Dessutom är jag rastlös och frusterad och känner att jag inte hinner något annat än att amma. För mellan amningarna bör man ju helst vårda brösten, se till att vila, göra knipövningar, äta, duscha och kanske, kanske ockå hinna prata lite med mannen.
Jag får inte riktigt tiden att räcka till för allt det.

Nu verkar det dock som mastodontamningarna är på väg att försvinna. Jag har helt enkelt börja bryta mönstret genom att gå ifrån henne. Ibland funkar det. Ibland funkar det inte.
Nyss funkade det alldeles utmärkt - till och med så bra att jag klarade av att lägga ner henne i vaggan och få henne att fortsätta sova i den. Vanligtvis sover hon helst i min säng, eller i soffan, nära mitt bröst.
Men snart är smekmånaden över och jag längtar efter rutiner. Om de nånsin kommer.

9 kommentarer:

  1. Jag tror att du kommer att få in bra rutiner så småningom säger jag utan att ha några erfarenheter själv. Vad jag kan säga är att när man befinner sig i en situation som man tycker att man borde behärska och frustrationen växer sig allt starkare. Då känns det som att man kommer att befinna sig i den för all framtid, men så är det inte. Jag som nu mått konstant peck i 1,5 månad vet inget annat och tror att det är så här jag får leva. En dag kommer det att försvinna och då glömmer man hur jobbigt det var och då kan man se tillbaka och känna att "F..n jag klarade det, vad bra jag är!". Du kommer snart att klara amningen galant. Jag tvivlar inte en sekund. Tänk, du har fött fram ett nytt litet liv till denna värld. Du är en stålkvinna som klarar allt. Du imponerar mig med hur du är som person och att du är så stark. Jag tänker på dig och vet att du klarar det. Kram!

    SvaraRadera
  2. Ja du, något man verkligen förstått är att amning inte är något självklart och enkelt som man har inbyggt på autopilot. Jag känner mig också orolig för att amma inför andra och kommer nog att vilja gå undan i början. Förhoppningsvis får man in vanan efter ett tag och känner sig mer bekväm. Och förhoppningsvis ger folk fasen i att kommentera brösten och amningen hela tiden... Jag funderar också mycket kring rutiner och hur man ska kunna underlätta. Jag har förstått det som att efter första månaden brukar det vara lagom för många att lite smått börja införa rutiner i det nya livet. Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. rutinerna kommer - jag lovar. och jag kände mig inte heller bekväm med amningen i början och jag trodde _aldrig_ att jag skulle kunna sitta på ett fik och amma - men det gör jag nu! det tog tid, men jag tror att bekvämligheten med att amma offentligt kommer för de flesta - så småningom.

    SvaraRadera
  4. Jag har bara ammat offentligt två gånger totalt på två bebisar. Jag gillar det inte och gör det alltså inte. Alltså är vi hemma rätt mycket. Öppna förskolan räknas dock nästan till hemma, där är okej.

    Och kom ihåg med rutinerna, att det är du och mannen som sätter dem, inte Signe. Trots att hon har starkast vilja av er alla. Bestäm något som känns bra för er och testa att håll er till det.

    Vi lägger t ex alltid barnen kl 19:00 (har alltid gjort det, från den dag de föddes, båda två). Oftast funkar det, ibland och i perioder (t o m lååånga perioder)funkar det inte alls, men vi ramlar trots allt tillbaka till det. För att det är så vi tycker att det ska vara. Vi behöver nämligen vuxentiden på kvällen själva.
    Och någonstans i slutänden tror jag att vi programerar in våra älskade, bångstyriga och envisa barn på den klockan.

    SvaraRadera
  5. En amningskudde är jättebra när man sitter och ammar tycker jag. Det är det klart mest bekväma sättet att amma på tycker jag, i soffan med kudden, man behöver inte hålla uppe bebisen utan kan slappna av lättare.

    Om min bebis ligger sådär och snuttar ger jag henne napp istället. Det händer inte SÅ ofta dock, hon brukar somna rätt snart vid bröstet. Men det där snuttandet utan att äta är inte så skönt för de känsliga brösten, napp är väl inte så superkul men i det fallet känns det som om den besparar en en hel del lidande :-).

    SvaraRadera
  6. Rutinerna kommer, jag lovar. Min son gillade oxå att sova nära mig och tuttarna. Men jag kunde inte sova då.....jag skapade ganska snabbt nya rutiner för att överleva....måste få sova själv! Efter nga dagar gillade både jag och sonen rutinerna och dessutom sov vi gott BÅDA! Men jag tror att man får prova sig fram i början. Det är så ju svårt! Man vet ju ingenting, men inser snabbt vad som är bäst för sin egen familj.

    SvaraRadera
  7. .......En sak till..........
    Jag bara LÅG och ammade.
    Ensam.
    Skulle aldrig fixa det offentligt.
    Ville DÖ på BB då jag skulle dubbelamma tvillingarna med 3 hjälpredor runt mig som skulle visa allt!!!
    Ge fan i mina tuttar, men de menade ju bara väl....
    Men nej tack, detta gör jag i min ensamhet tack

    SvaraRadera
  8. Och jag som håller på att kräkas på att alla kommenterar min MAGE just nu (nej - fortfarande har ingen bebis tittat ut). Hade glömt att BRÖSTEN blir allmän egendom sedan ...
    Jag ammade heller inte offentligt särskilt mycket förra gången. Tyckte det var så lätt för E att bli distraherad osv. Däremot önskade jag många gånger att han tagit nappen. Jag försökte från att han var tre veckor tills han var fem månader - då satt den plötsligt där. I fyra år. En befrielse - i alla fall det första året (sedan borde vi kanske ha tagit den ...)

    Så dagens tips från mig: NAPP!

    SvaraRadera
  9. Ja gud vad jag önskade att mina barn hade diggat napp!!!!!

    SvaraRadera

Tack för just din tanke, den är viktig!