Grand Canyon, Göta kanal eller ingenting alls...

Och så var det där med bristningar. Att spricka. Eller klippas. Eller inte alls.
Ärligt talat hade jag inte räknat med något annat än att gå sönder. Det är ju liksom inte något litet som ska ta sig ut därnere.
Och ärligt talat var jag också så fokuserad på själva födandet, att faktiskt få ett friskt barn, att allt det där andra, det som kommer efter, inte riktigt fick plats.
Hade dock skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville bli insmord med mandelolja och få varma handdukar mot underlivet i utdrivningsskedet, och det är jag glad för.
Jag har vänner som fått barn som inte vågat röra vid, än mindre kika på sitt underliv på månader efter förlossningen. Det är de som myntat begreppen om bristningar i klass med Gran Canyon och Göta Kanal. Trodde att jag skulle vara likadan. Men det är ju inte för inte som jag har en journalistutbildning - nyfikenheten finns där - så bara en vecka efter förlossningen var jag där med en spegel. Och jag svimmade inte.
För sprack det gjorde jag. Mellangården klarade sig fint. Men slidan har en djup inre bristning. Och min ena blygdläpp gick bokstavligen talat sönder eftersom Signe flaxade sig ut i världen med höger hand framför huvudet.
Det är inte för inte som hennes namn betyder "ny seger".