Tiden på BB

Såhär i efterhand känns tiden på KS Lilla Enhet som en bubbla. Jag låg mest där, i sängen, med Signe bredvid mig och tänkte att ”nu, snart, släpper värken i ryggen och nacken så att jag kan gå ut i korridoren och vara som alla andra mammor”.
Men jag kom aldrig så långt. Värken begränsade mina promenader till duschen. Den var en tillflyktsord. Där kunde jag värma ryggen och stänga ute alla ljud. Bara vara.

Såhär i efterhand inser jag att jag var dumdristig. Eller rent av naiv. För så ont som jag hade ska man såklart inte ha. Och det där med träningsvärk borde jag, vän av yoga och meditation, ha avfärdat med en gång. Nacken var ju inte ens stel, värken kom liksom inifrån. Samtidigt låg jag där, nyförlöst och ovetande om hur det egentligen skulle kännas.

Tre dygn stannade vi på KS. Värken blev aldrig bättre. Snarare sämre. Och jag fick starka tabletter och ordinerades sängläge och värme.
Amning av Signe gick inget vidare. Jag hade så ont att det var svårt att föra henne till rätta. Och själv låg hon mest och pickade som en liten fågelunge. Mannen fick hjälpa till, så gott han kunde.
Allt resulterade i ömma och såriga bröstvårtor och alldeles för utdragen amning.
När vi åkte hem satt jag där i baksätet på bilen och tänkte att det där inte alls var min målbild. I den skulle vi vara lyckliga familjen, men nu satt jag och grät för att jag hade så ont.
Och trots en perfekt bebis, blombud, presenter, grattiskort och besök av familj och vänner så ville jag bara sova. Eller gråta.

Två dagar senare hade vi ett återbesök på BB. Signe vägdes och mättes och läkarundersöktes och fick hörseln testad. Allting var bara finfint. Men så frågade barnmorksan hur jag mådde.
Och då brast det. För när hon lade sin hand på min arm och tittade rakt på mig så kände jag hur jävligt det var.
Och så grät jag. Och grät och grät och grät. Jag låg där, halvnaken på en brist på KS och försökte amma Signe och kände att jag helst av allt bara ville vara någon annanstans, själv, utan värk.
Barnmorskan började prata om den vanliga blues som drabbar de flesta nyförlösta, men ganska snart insåg hon att det här handlade om något annat. Så hon ringde på en narkosläkare.

Och så kom Gunnar. Räddaren i nöden. Min och Signes hjälte. The man.

Han såg rakt igenom mig och rekommenderade genast en sk bloodpatch, där en del av mitt eget blod tappas för att sedan injiceras i ryggen. För han var övertygad om att min värk berodde på fellagd epidural. När nålen kommer in för långt spräcker den nämligen hål på hinnor som finns vid ryggvätskan. Genom att lägga en del av mitt eget blod som ett plåster på dessa hinnor läker såren och värken bör försvinna inom några timmar.
Det lät som en dröm.
Och även om jag avskydde tanken på operation och riskerna med den så var jag villig att göra vad som helst för att bli en riktig mamma, Signes mamma.
Så jag rullades iväg till operation och min man och Signe fick vänta på mig på BB, där vi återigen skrevs in.
Jag låg där, på en brits, med sterila gröna dukar kring mig, en nål i handen där en narkossköterska tappade mig på blod och Gunnar bakom mig, injicerandes blodet i min rygg, och allt jag tänkte på var Signes nacke – hur gott den doftar, att jag längtade efter den.
Ingreppet skedde med lokalbedövning och var över på någon timme. Sedan fick jag ligga för observation några minuter innan jag återigen rullades upp på avdelningen. När jag låg där, ensam, bakom de där tråkiga skynken som avgränsar patienter från varandra så kände jag hur värmen kom tillbaka.
Fyra timmar senare, efter att ha legat helt still på rygg i sängen, vaknade jag till en helt ny värld.
Det första jag gjorde var att le. Och snusa Signe i nacken. Äntligen var jag hennes mamma. På riktigt.