Hon är snart åtta veckor. Och nästa onsdag blir hon två månader.På god väg mot fem kilo och över 57 centimeter lång.
Det känns som om hon alltid varit här. Och ändå inte.
För livet vändes upp och ner och kommer aldrig mer bli detsamma igen.
På gott och ont.
Mest gott.
Hon skrattar med hela ansiktet. Gurglar. Fokuserar. Har stark nacke och rullar gärna i soffan.
Hon griper med sina fingrar runt mina som om hon aldrig ville släppa taget, sparkar med fötterna i min mage när hon tycker att det tar för lång tid för mig att ta fram bröstet. Och så vänder hon sig mot sin pappas röst när han kommer in genom dörren efter en lång arbetsdag.
Kanske är det så att hon börjar acceptera livet utanför livmodern nu. Kanske är det så att det kan göra henne tryggare.
Jag hoppas det.
Vi har haft några jobbiga dagar tillsammans. Hon har sovit i tjugominuters-intervaller. Max.
Jag har ammat, bytt blöja, försökt sova själv, ammat, bytt blöja och försökt sova själv. Allt det där andra, det primära, har fått ge vika.
Det höll på att köra slut på mig. För jag inbillar mig alltid att jag är ensam i det där kaoset. Men förra veckan träffade jag min nya mammagrupp, och idag var jag och fikade med föräldragruppen, och då inser jag att jag inte är det minsta unik. De flesta brottas med samma, eller andra, bekymmer.
Och det är väl därför det är så bra det där, att träffa andra nyblivna mammor, beundra deras små bebisar och prata om bajs, ömma bröstvårtor och på tok för lite sömn.
Det är ju liksom inte så många andra som finner så mycket nöje i det.
Vad fin hon är, och tänk att hon blivit så stor! Vad skönt att det känns bättre nu, det är väl så att det går upp och ner, livet med en bebis. Mycket är så nytt och nya prövningar. Träffas gärna och drar barnvagn nån dag framöver :-)
SvaraRaderaMen wow vilken SNYGGING! Hon har vuxit MYCKET, ju!
SvaraRaderaJa, mammagrupper är ju kanon för just det! Hoppas sömnen blir bättre. Den förändras ju nåt så grymt det här halvåret. Min Peo sover tyvärr inte ett dugg bättre nuförtiden när han närmar sig åtta månader... Jag hoppas!
SvaraRaderaHar ingen sagt till dig att det är en "tröskel" med amningen vid ungefär 7 veckor?? Då behöver de plötsligt lite mer mat och det tar några dagar/nån vecka innan bröstens produktion är i fas med barnets matbehov.
SvaraRaderaGuuud vad söt hon är!! Ni ska vara stolta över henne!
Vad söt hon är! Vilken blick ... och vilket hår!
SvaraRaderaInser att jag har en väldigt lugn bebis - men jag är lika stressad ändå! Det är det där att man inte längre själv kontrollerar hur mycket tid man har. Man vet aldrig när hon tänker vakna och behöva något.
Längtar tills min mammagrupp startar ...
Kram!
/Anna & Livia
jenny - det skulle vara urkul att ses och dra barnvagn och dricka latte :)
SvaraRaderaMinna - japp, hon är både snygg och stor :)
camilla - Peo kommer att sova som en stock resten av sitt liv, det har jag bestämt nu. Går ju inte att hålla mamma och pappa vakna sådär
anonym - aha, ännu en av dessa trösklar..tack för info, ibland känns det som om jag inte riktigt har koll på allt, hur man nu ska kunna ha det
Och ja - vi är stolta över henne!
min stora lilla värld - ja, jag vet, det är ju det där med kontrollen. Som man faktiskt inte längre har.
Och vi får bilda vår egen mammagrupp snart - jag är nyfiken på Livia. När K är tillbaka från Mexico måste vi ses. Eller innan.